prövning och att förslag i angivet syfte snarast möjligt avlåtes till riksdagen. Vid frågans beredning torde en bärkraftig grundval föreligga, dels i 1937 års skolmaterielsakkunnigas ovannämnda betänkande, dels i de svar, som år 1939 ingått vid remissen av detta betänkande. En viktig förutsättning för en sådan reform förefinnes även i statens läroboksnämnd, som sedan 1939 bereder läroboksfrågorna och redigerar den till grund för böckernas antagande liggande läroboksförteckningen. Vad särskilt angår 1937 års skolmaterielsakkunnigas betänkande må följande omständigheter betonas. De villkor för överlåtande av fri materiel, som sakkunniga förordat (kap. VII: 4, 5, 6 och 7) synas godtagbara och torde icke heller ha i nämnvärd mån drabbats av den kritik, som framkommit mot betänkandet.
Ifråga om de ekonomiska och administrativa grunder, som sakkunniga föreslagit (kap. VIII: 1, 2, 3, och 4) torde dessa komma att utgöra grundföremålet för frågans följande beredning och prövning. Med hänsyn till förskjutningarna i förslaget torde det bliva nödvändigt att omräkna kostnaderna för fria läroböcker och fri förbrukningsmateriel per barn och år. I belysning av den kritik, som ägnats betänkandet, bör framhävas att förslaget synes äventyras genom invändningar av två olika slag.
Å ena sidan förordas i kontrollsyfte, att staten och skoldistrikten i sin inbördes proportion skola bidraga till de ifrågavarande utgifter, som distriktet bevisligen haft under ett tilländalupet läsår. Uppenbart är, att en sådan procedur skulle påkalla administrativa anordningar av den mest komplicerade art, särskilt då ingen central kameral instans ännu inrättats inom vår skolförvaltning.
Å andra sidan föreslås, att staten visserligen helt skulle bestå den fria materielen, men att det belopp, som skulle utgå per elev och läsår, beräknas i en högsta grad begränsad skala. Självfallet kunde materielens såväl omfång som kvalitet därmed äventyras, men det är förvisso orimligt, att det för reformen grundläggande kravet att alla elever böra äga samma förutsättningar för sin skolutbildning utmynnar däri, att de alla i lika mån erhålla tillfredsställande undervisningsmateriel.
I anslutning till vad sålunda anförts få vi därför hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, att förslag måtte framläggas till riksdagen rörande införande av fri undervisningsmateriel i folk- och fortsättningsskolan.
Stockholm den 20 januari 1942.
Axel Löfvander. Arvid De Geer. B. A. Nilsson.
Allan Holstensson. Gustaf Elofsson i Wä. Gunnar Bodin.
Ivar Persson. John Gustavson i Guntorp. Wiktor Egnell.
Arthur Heiding. J. A. Andersson. Ernst Eskhult.
