år 1939. I ett eller annat fall ha dock skolkommuner så sent som hösten 1941 beslutat helt fri undervisningsmateriel för folkskolans barn.
Med hänsyn till ovan anförda omständigheter synas de skäl, som före den nuvarande krisen talade för införandet av fri undervisningsmateriel fortfarande äga sin fulla giltighet. 1937 års skolmaterielsakkunniga ha för övrigt ytterligare i detalj utvecklat läget i sitt betänkande till vilket vi hänvisa. Det oaktat kan det förväntas att motstånd skall resas mot förslaget om fri materiel i närvarande tid då energiska besparingsaktioner pågå inom snart sagt alla områden av offentlig verksamhet samtidigt som skatterna utomordentligt kraftigt ökas. Självfallet kan det under sådana omständigheter ej heller ifrågasättas att genomföra någon socialvårdande eller kulturell anstalt, som medför nya — i varje fall betydande — utgifter för det allmänna och skattedragarna. Nu förhåller det sig emellertid uppenbarligen så, att införandet av fri undervisningsmateriel alls icke medför några nya utgifter av allmän natur utan fastmera innebär en överflyttning och en rationell reglering av en börda, som alla redan å det allmännas vägnar ålägges och åvilar stora befolkningsgrupper. Av den obligatoriska av staten ålagda folkundervisningen följer nämligen såsom ovan betonats, att erforderlig undervisningsmateriel måste anskaffas, och detta krav ställes på elevernas målsmän eller föräldrar med de undantag i föga tilltalande form, vilka ovan påtalats. Därtill kommer att denna anordning av en faktisk indirekt beskattning ej blott verkade slumpvis och på ett till betydande delar olämpligt sätt utan även måste framstå som särskilt ändamålsvidrig i den svåra tid, som vi nu genomleva.
Ty det är ju just den generation, som nu ansvarar för barnens utgifter för skolan, vilken tillika har att uppbära hela den samlade bördan av beredskapsanstalterna i skilda avseenden. I mycket stor utsträckning torde detta vålla att de målsmän, vilkas ekonomi under tidens växande tryck alltjämt försvagas, nödgas anhålla hos skolmyndigheterna om fri skolmateriel för sina barn och att dessa därför komma att stämplas av en sådan social särprägel inom sin skolmiljö, som ovan karakteriserats. Denna konsekvens ter sig som särskilt egendomlig, då den sålunda vållats av att barnens målsmän gjort uppoffringar för det allmänna.
Framhävas må även, att medan målsmännen i stigande grad sättas ur stånd att tillgodose barnens behov av materiel denna uppgift måste övertagas av skoldistrikten. Men det är bekant att de bördor, som sålunda överflyttas på dessa, drabba dem mycket ojämt i mån av distriktens synnerligen växlande ekonomiska bärkraft, i synnerhet å vår landsbygd. Ej minst ur denna synpunkt är en reglering av bördan starkt påkallad men — såsom påvisats av 1937 års skolmaterielsakkunniga — torde en sådan endast rationellt kunna verkställas genom statens förfogande och med statsmedel.
På ovan anförda grunder föreslå vi därför, att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller, att frågan om fri undervisningsmateriel ånyo upptages till
