Nr 126.
Av herr Ohlin, om utredning angående utbildningslån till medellös ungdom för genomgående av kommunal eller
enskild anstalt för yrkesundervisning eller folkhögskola.
Till elever vid kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning,
den lägre lantbruksundervisningen samt folkhögskolorna utgår f. n.
betydande belopp i form av stipendier. Dessa få utgöra högst 45 kr. pr månad åt
elever i högsta behovsgraden. Vid verkstadsskolor för arbetslös ungdom ha
stipendier under en följd av år utgått med 60 kr. pr månad, varjämte dessa
elever även åtnjutit anslag från landsting och vissa kommuner. Från och
med den 1 juli innevarande år skola emellertid statsstipendier även åt dessa
elever enligt beslut vid 1941 års riksdag t. v. utgå med högst 45 kr. pr månad.
Beträffande den lägre lantbruksundervisningen beslöt 1939 års riksdag att
högsta stipendiebeloppet skulle vara 60 kr. pr månad, men med hänsyn till
det statsfinansella läget ha även dessa stipendier t. v. begränsats till 45 kr.
För elever, som kunna få någon hjälp av sina anhöriga eller som förfoga över några egna tillgångar, torde dessa stipendiebelopp vara tillräckliga för att de skola kunna begagna sig av ifrågavarande utbildningsmöjligheter. Bedömningsgrunderna för utdelning av stipendier äro ej heller sådana, att man förutsätter fullständig medellöshet både för elevens och hans föräldrars del för tilldelning av högsta stipendiebeloppet. I stort sett torde därför de nuvarande stipendierna verka så, att betydande grupper mindre bemedlade elever erbjudas möjlighet att utnyttja ifrågavarande skolor. I de fall däremot, då såväl ungdomarna som deras anhöriga sakna både kontanta tillgångar och kreditmöjligheter, kunna inte nuvarande stipendiebelopp möjliggöra studier vid någon av dessa skolor. En och annan helt medellös elev brukar väl kunna hjälpas genom extra ansträngningar från skolföreståndarens sida. De bliva emellertid endast de undantag som bekräfta regeln, att de medellösa ungdomarna få stanna utanför. Vid verkstadsskolorna för arbetslös ungdom ha visserligen ett betydande antal helt medellösa elever under senare år förhjälpts till yrkesutbildning genom de högre stipendier som förut omnämnts. Men även för dessa skolors elever synas svårigheterna till följd av stipendiernas nedsättning i fortsättningen bliva stora.
Att en ung människa även i de fall då studiehåg och begåvning finnas samt behov av utbildning föreligger skall vara utestängd från undervisningen på grund av medellöshet, är från olika synpunkter beklagligt. Missförhållandet framträder så mycket starkare som andra jämnåriga ungdomar i bättre omständigheter erhålla statens stöd för sin skolvistelse. Emellertid torde det inte vara möjligt att höja stipendierna så, att de motsvara hela kostnaden för
