Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/253

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


13
Motioner i Första kammaren, Nr 130.

samverkan mellan staten och staden vid upprättandet av och driften vid sagda klinik.

Stockholm den 24 januari 1942.

Fredrik Ström.




Bilaga. (Ur statens off.utredn. 1934:22.)

På senaste tid har fråga väckts om inrättande av särskilda anordningar för bekämpande av de s. k. allergiska sjukdomarna i vårt land. Förslaget härrör från docenten vid Karolinska institutet Ernst Salén, som i en den 28 december 1933 dagtecknad, till kommittén överlämnad promemoria framlagt vissa synpunkter och önskemål i ämnet. Då större delen av kommitténs betänkande vid ifrågavarande tidpunkt satts i korrektur, har kommittén, som med hänsyn till frågans vikt icke ansett sig böra förbigå densamma, upptagit den till behandling i förevarande tillägg.

Doc. Saléns
framställning.
Docenten Salén anför i sin p.m. huvudsakligen följande.

Av de ifrågavarande sjukdomarna vore astma bronchiale (astma) och den vasomotoriska riniten (»blötsnuvan») de från allmän social och sjukvårdssynpunkt mest betydelsefulla, den senare framför allt ur den synpunkten att den ofta föreginge astmasjukdomen och sålunda öppnade möjligheter för verksamt förebyggande åtgärder mot denna sjukdom. Astma vore en hos oss relativt ofta förekommande sjukdom och frekvensen av densamma syntes även visa tendens till stegring. Behandlingen hade tidigare i huvudsak varit av symtomatisk medikamentös art och då sjukdomen vanligen företedde ett utpräglat kroniskt förlopp, vore patienterna hänvisade att under år och årtionden förbruka stora mängder av olika slags läkemedel. Under sjukdomens tidigare skeden vore patienten under anfallsfria perioder fullt arbetsför, under dess senare skede uppkomme småningom bestående förändringar av lungor och hjärta, vilket snart medförde en nedsättning av arbetsförmågan i mer eller mindre hög grad. De långt gångna astmafallen — för vilka ingen bot mera funnes — utgjorde ett ganska mäktigt inslag i beläggningen å våra sjukhus.

Enligt senare tiders forskning bestode sjukdomens orsaker av huvudsakligen två komponenter: den ena, ofta men ej städse förefintlig, vore en medfödd disposition att bliva överkänslig för vissa ämnen, som funnes i andningsluften, födan m. m., den andra kontakt med det eller de ämnen, för vilka patienten blivit överkänslig. Undvekes dylik kontakt, uppstode inga sjukdomstecken av ifrågavarande art. En sedan länge känd typ av sådan överkänslighet vore hösnuvan, orsakad av vissa växters pollenkorn, andra orsakades av damm av skilda slag, bl. a. sådant, som förekomme i luften i vissa arbetslokaler, t. ex. kvarnar och bageriet. Ofta utvecklade sig överkänsligheten från att ha gällt endast ett ämne till att omfatta flera.

Numera kunde man ock i ett stort antal fall fastställa det skadliga ämne, som i det särskilda fallet framkallade de sjukliga symtomen. En förutsättning härför vore emellertid, att beredningar av de ämnen, som kunde