Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
5
Motioner i Första kammaren, Nr 133.

grund härav har stadgandet utsträckts att avse jämväl intäkter i rörelse, men å andra sidan har rätten till anmaning förbehållits landskamrerare i likhet med vad som blivit föreslagit i fråga om tillhandahållande av bokföring för granskning. Då därtill kommer, att anmaning må ske endast i särskilda fall och beträffande viss namngiven näringsidkare, torde fullgoda garantier finnas mot att tredje man besväras i oträngt mål.»

Det kan ifrågasättas om alltjämt skäl tala för att anmaningsrätten skall förbehållas landskamrerare och om icke sådan rätt även borde tillkomma taxeringsnämndsordförande. Erfarenheten från det praktiska taxeringsarbetet har nämligen visat att mycket ur skattekontrollsynpunkt skulle kunna vinnas, om omvägen över landskamreraren kunde undvikas. Några de skattskyldigas hefogade intressen skulle näppeligen kunna anses bliva trädda för nära genom att även taxeringsnämndsordföranden erhölle sådan anmaningsrätt. En för sin uppgift intresserad taxeringsnämndsordförande synes ej — om icke högst väsentliga olägenheter härigenom skulle uppstå — böra begränsas i sin verksamhet att åvägabringa rättvis taxering.

Begränsning i anmaningsrätten synes så mycket mindre befogad som taxeringsnämndsordförande jämlikt 55 § jämförd med 35 § taxeringsförordningen tillagts rätt att anmana styrelse för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande inrättning att lämna uppgift om namngiven skattskyldigs ränteinkomst samt innestående medel vid viss tidpunkt, och har denna bestämmelse, så vitt är bekant, icke visat sig hava medfört att penninginrättningarna blivit besvärade i oträngt mål. Det torde vara lika litet anledning förmoda att så skulle blivit fallet beträffande ifrågavarande grupp uppgiftsskyldiga, därest anmaningsrätt tillerkändes taxeringsnämndsordförande.

Slutligen bör framhållas att skattskyldiga tillhörande kategorierna löntagare och inkomsttagare av kapital äro underkastade en mycket noggrann deklarationskontroll genom den skyldighet som ålagts arbetsgivare och utbetalare av aktieutdelningar att utan anmaning lämna uppgift om utbetalade belopp. Härtill komma — förutom ovannämnda kontrollmöjlighet beträffande bankräntor och banktillgodohavanden, där initiativrätten tillagts taxeringsnämndsordföranden — de kontrollåtgärder som jämlikt 35 § 4 mom. och 42 § 4 mom. på Kungl. Maj:ts initiativ kunna bringas i funktion beträffande kapitalinkomst. För dessa grupper skattskyldiga måste det framstå såsom anmärkningsvärt, att endast deras inkomster äro föremål för ytterst noggrann kontroll, medan övriga skattskyldigas, främst jordbrukares, fastighetsägares och rörelseidkares inkomster, äro underkastade en högst bristfällig kontroll. Ett genomgående drag i det svenska taxeringsväsendet är, att en rättvis och jämlik fördelning av skattebördorna på samhällsmedlemmarna skall åstadkommas genom medverkan av samhällsmedlemmarna själva. Denna princip har kommit till uttryck, förutom i hela taxeringsorganisationen med taxeringsnämnder och prövningsnämnder i vilka ledamöterna förutsättas äga kännedom om de inom nämndens verksamhetsområde bosatta medborgarnas inkomst- och övriga förhållanden, även i den uppgiftsskyldighet till ledning för annans taxering, som beröres i 33 och 34 §§ taxeringsförordningen, samt i taxeringsresultatets offentliggörande genom taxeringslängdernas