Nr 142.
Av herr Ohlin m. fl., om rätt för hustru att bära sitt eget eller
mannens släktnamn eller båda i förening.
Genom kap. 5 § 15 nya giftermålsbalken stadgades, att hustrun med
vigseln erhåller mannens släktnamn och endast efter särskild anmälan i den
ordning Konungen bestämmer må bära sitt eget och mannens namn i
förening. Härigenom berövades Sveriges kvinnor den rätt de ägt sedan äldsta
tider att även efter giftermål bruka sitt eget släktnamn. Stadgandet, vilket
återfinnes i det vid 1920 års riksdag framlagda regeringsförslaget till ny
giftermålsbalk, möttes med motstånd såväl i riksdagen som från
kvinnohåll. I första kammaren väcktes sålunda en motion (nr 175), vari
hemställdes, att bestämmelsen måtte utgå ur förslaget. I motionen anfördes
bland annat: »Om denna bestämmelse bliver lagfäst, berövas Sveriges
kvinnor en rättighet, som de för närvarande äga och länge ägt. Sedan
urminnes tid ha gifta kvinnor i vårt land burit sitt eget släktnamn. Det kan vara
nog att erinra om Sten Sture den yngres maka, vilken i vår historia är
känd icke under hans utan under sitt namn, Kristina Gyllenstjerna. Och
ännu lär i vissa delar av vårt land det vara vanligt att gifta kvinnor bevara
sitt flicknamn. Den allmänna seden har visserligen blivit, att vid giftermål
hustrun antager mannens namn. Men undantag förekomma. Och på den
senaste tiden har i samband med de ökade möjligheter till självständig
verksamhet, som öppnats för kvinnorna, ett nytt motiv för deras rätt att
behålla sitt eget släktnamn såsom gifta tillkommit. De kunna, innan de
ingå äktenskap, ha skapat sig en ställning, som betecknas av deras namn:
som affärsidkare, läkare, skådespelerskor, konstnärinnor, författarinnor
o. s. v. Och då kan det för dem lätt medföra inte blott en del förvecklingar
och obehag utan även direkta förluster att nödgas byta namn. Måste
ombyte till följd av omgifte ske mer än en gång, blir det desto olägligare.»
Lagutskottet avstyrkte dock denna motion med motivering, att den önskan
att bibehålla sitt flicknamn, som understundom gör sig gällande hos
hustrun, synes vara vederbörligen tillgodosedd genom tillåtelsen för henne att
efter anmälan bära sitt och mannens namn i förening.
De skäl, som förefunnos år 1920 mot bestämmelsen i kap. 5 § 15, äro i dag mångdubbelt starkare. En mera omfattande yrkesutbildning har medfört, att det blivit allt vanligare, att kvinnorna behålla sitt yrkesarbete efter giftermål. För många yrkeskvinnor, vilka såsom ogifta skaffat sig en goodwill i sitt namn, är det av stor ekonomisk betydelse att såsom gifta få behålla detta namn. Att använda dubbelnamn är tungt och besvärligt och har visat sig ofta leda till oklarhet och missförstånd. För att undgå detta
