Hoppa till innehållet

Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
10
Motioner i Första kammaren, Nr 3.

Som så mycket annat är emellertid även detta en kostnadsfråga, och med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att med denna musiklärarebefattning i profan sång och musik förena befattningen som kantor i en eller flera församlingar. I allmänhet är det nu så, att kantorsbefattningen — i de fall den ej är förenad med skolläraretjänst — sällan ger sin innehavare full sysselsättning eller skälig inkomst. Vi ha här en kår av sång- och musikbegåvade personer, vilka mycket ofta gå misskända genom livet och endast sällan bli fullt utnyttjade inom det område, där de ha särskilda förutsättningar att vara till nytta och glädje. Vidgade man ramen för deras verksamhet dithän, att de jämsides med sin befattning som kyrkliga sångare och musiker även skulle handhava sångutbildningen för barnen i sista klassen i folkskolan och leda sång- och musikundervisningen i församlingen i övrigt, så skulle de därigenom bli nyttiga på ett helt annat sätt än nu och trevnaden i såväl hemmen som i vårt offentliga liv och inom våra organisationer bli långt större än den nu är.

Genom en sådan sång- och musikundervisning skulle vi också vinna åtskilligt utöver den individuella tillfredsställelse utövandet av sång och musik ger den enskilde. Vi ha som bekant kunnat åt den övervägande delen av vårt folk bereda en kortare arbetstid och därmed ökad fritid. Men ha vi i nödig omfattning ökat möjligheterna att på ett rätt sätt bruka denna fritid? Utan att vilja på minsta sätt förringa värdet av det som hittills gjorts i detta avseende nödgas man nog svara nej på den frågan. Ungdomen har, i stället för att rätt begagna sin fritid, kommit ut i ett många gånger ohejdat nöjesliv, som inte alltid varit av godo. Sången och musiken skulle kunna verka förebyggande på detta område och samtidigt skänka mera glädje och tillfredsställelse än nutidens bullrande nöjen förmå.

Vidare skulle vi kunna ge åt vårt föreningsväsen i dess många och skiftande former en högre lyftning, om vi hade sången och musiken mera tillgänglig än vi nu ha. Detta vore helt visst av mycket stor betydelse i ett land, vilket i så hög grad som vårt bygger på folkets självstyre och organisationsväsen. Ett fördjupat och förädlat föreningsliv skulle vara av en ovärderlig styrka för demokratien, och att musiken och sången skulle kunna i väsentlig grad bidraga härtill, det låter sig icke bestrida.

Tydligt är emellertid att genomförandet av en reform på detta område tarvar en grundlig utredning. Man får därvid också taga sikte på att lämpliga lokaler för musikutövningen beredas — där de inte redan finnas — samtidigt med att medborgarhus eller hemgårdar i en eller annan form komma till stånd. Det är också tydligt, att orgel och piano eller flygel böra finnas i lokalen.

Största kostnaden är dock i regel förknippad med musiklärarens anställning. Som ovan nämnts får det anses både lämpligast och billigast att låta församlingens kantor sköta sysslan, vilket dels förutsätter att denna avlönas så, att den både lockar förmågor att studera och de utbildade musiklärarna att söka befattningarna. Både med hänsyn till att inte alla nu tjänstgörande kantorer