äro utbildade för att fylla en sådan vidgad uppgift och till församlingarnas ekonomi torde det få förutsättas, att genomförandet av denna nya ordning oftast finge ske då kantor uppnått pensionsåldern eller vid dödsfall.
Vid utredningen bör särskild vikt fästas vid kantorernas utbildning, vid att de få full sysselsättning och att deras avlönings- och anställningsförhållanden bli tryggade.
Gentemot önskemålet om en utredning av frågan just nu kan naturligtvis invändas, att såväl statens som kommunernas finanser äro och ävenledes under den närmaste framtiden bli sådana, att stat och kommuner icke kunna åtaga sig ytterligare utgifter, vilka icke äro oundgängligen nödvändiga. Utan att vilja förringa värdet av en sådan invändning torde det dock vara motiverat framhålla, att utredning och tillämpning av denna reform kan förutses komma att taga ganska lång tid i anspråk — fullt genomförd kan den eventuellt komma att taga en tid av ett trettiotal år — och att den är avsedd att genomföras successivt. Detta betyder för statens del jämförelsevis låga kostnader under de första åren. För kommunerna kan reformen inte heller bli alltför betungande, om avlöningsförhållandena för kantorerna ordnas ungefär som för folkskollärarna.
Med hänvisning till ovanstående får undertecknad därför hemställa,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om en utredning av frågan under vilka former och på vad sätt en successiv omdaning av kantorsbefattningarna i våra församlingar kan ske, i avsikt att åt innehavarna av dessa befattningar även uppdraga handledningen av sången och musiken i allmänhet inom respektive församlingar eller eventuellt ännu större områden.
Stockholm den 10 januari 1942.
N. Elowsson.
