»ordöversättning» från talspråk till tecken- eller åtbördsspråk kan ofta leda till felaktiga resultat.
1902 års lag avser inga andra offentliga förrättningar än förhandlingar inför domstol, varmed jämställes förrättning, som utom domstol hålles av häradshövding eller i stad av någon rättens ledamot, t. ex. förhör inför konkursdomare. Denna gränsdragning måste anses vara allt för snäv. Såsom exempel på andra offentliga förrättningar, där dövstum icke bör lämnas utan tolk, kan nämnas polisförhör, förundersökning i brottmål, vigsel, medling i äktenskapstvister, läkarundersökning enligt sinnessjuklagen, förhör inför barnavårdsnämnd och liknande. Att den dövstumme i vissa dylika fall måhända kan påräkna biträde av någon inom dövstumvården anställd person är icke tillfyllest, utan han bör givas lagstadgad rätt att vid alla offentliga förrättningar erhålla tolk. Det kan vidare ifrågasättas om icke i lag borde fastställas garantier för att den dövstummes rätt blir behörigen tillvaratagen i privaträttsliga förhållanden av större vikt, såsom vid köp och försäljning av fast egendom samt vid ingående av arrende- och hyresavtal m. m.
Enligt 1902 års lag är tolk berättigad till skälig ersättning för sitt uppdrag, och domstolen skall i det slutliga utslaget pröva, vilken part som slutligen skall gälda ersättningen. Lagen betraktar alltså kostnaden för tolks anlitande såsom en någon av parterna åvilande rättegångskostnad. Riktigare synes vara att betrakta samma kostnad såsom en det allmänna åvilande domstolskostnad. Tolken är ett biträde åt domstolen, och den dövstumme ensam kan ej lastas för att tolk behöver tillkallas. Den dövstumme talar med de uttrycksmedel naturen givit honom, och det kan med samma rätt sägas att det är domstolen, som icke förstår den dövstumme, som att det är den dövstumme, som icke förstår domstolen.
På grund av vad ovan anförts får jag hemställa,
att vad kungl. proposition nr 5 om ny rättegångsbalk innehåller angående förhör med och tolk åt dövstumma vid domstol måtte utgå ur propositionen samt att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag till sådan lagstiftning, att de i denna motion framförda önskemålen beträffande ökat rättsskydd åt dövstumma bliva tillgodosedda.
Stockholm den 24 januari 1942.
J. Sandén.
