övervakande av periodiska skrifter för att undgå förutsatta olägenheter av den bestående tryckfriheten. Dessa förhållanden skulle kunna anses såsom tillräcklig motivering för att förordningen om transportförbud av regeringen icke längre betraktas såsom nödvändig och att sålunda transportförbudet automatiskt skulle försvinna ur den svenska rättsordningen vid giltighetstidens utgång den 31 mars i år. Med den kännedom jag har om provisoriska lagstiftningsåtgärders sega livskraft, vågar jag dock icke förutsätta att förordningen om transportförbud kommer att upphävas. För närvarande gäller förordnandet om transportförbud kommunistiska partiets tidningsorgan Ny Dag, Arbetartidningen, Norrskensflamman, Sydsvenska Kuriren samt Kalmar Läns Kuriren. De huvudsakliga följderna av transportförbudet mot dessa tidningar äro av rent ekonomisk art. Tidningen Norrskensflamman som utkommit under 35 år i Luleå har för närvarande flera abonnenter än vad fallet var vid transportförbudets ikraftträdande. Dessa abonnenter få emellertid betala extra avgifter för att bekomma sin tidning, vilken befordras till dem med privata transportmedel. Enligt vad ekonomichefen i Norrskensflamman uppgiver har sålunda tidningens utgifter för transporter med ungefär 50,000 kronor överstigit de kostnader som skulle åvilat densamma för transporter genom postverkets försorg. Det resultat statsmakterna uppnått genom transportförbudet mot Norrskensflamman är alltså att innehavare av gengasbilar haft tillfälle att intjäna cirka 50,000 kronor som Norrskensflammans läsekrets fått betala. Ingen torde väl förtänka de arbetare som sålunda utsättas för ekonomiska offer om de ställa sig fullkomligt oförstående till den visdom från statsmakternas sida som tar sig sådana uttryck. Det är självklart att dessa betrakta transportförbudet mot sina tidningar som en ekonomisk hämndåtgärd från statsmakternas sida. De måste givetvis betrakta det såsom ett kränkande av sina medborgerliga rättigheter att de hindras bekomma den tidning på vilken de prenumerera på sätt som andra tidningsprenumeranter erhålla tidningen, nämligen genom postverket.
Samma är förhållandet i fråga om övriga transportförbjudna tidningar. Den läsekrets dessa tidningar ha kan dagligen konstatera att tidningar som av en stor allmänhet betraktas som synnerligen landsskadliga, tidningar som av fackliga och socialdemokratiska arbetarorganisationer blivit föremål för bojkottåtgärder på grund av sin öppna propaganda mot den svenska neutralitetspolitiken, fritt få försäljas och spridas samt befordras genom postverket, under det att tidningar transportförbjudas som kämpa för neutralitetslinjen, för Sveriges frihet och oavhängighet.
Det är inget tvivel om att transportförbudet mot den kommunistiska pressen av allmänheten i dag underkännes. Då emellertid regeringen fastställt att transportförbudet fortfarande skall gälla nämnda tidningar, och då ännu intet är känt om regeringens planer i fråga om transportförbudsförordningens fortsatta vara eller icke vara, ber jag med hänvisning till vad jag sålunda anfört att få föreslå,
