inbegriper rätten att sprida en tryckt skrift, då kan jag inte se, att en författning som denna låter sig förenas med svensk tryckfrihetsrätt.»
Utskottets ordförande herr Schlyter uttalade i debatten den förhoppningen »att det inom den sålunda givna respittiden skall visa sig möjligt att finna utvägar för att undgå fortsatt anlitande av denna på sidan om tryckfrihetsförordningen i hast anlagda kristidsväg...»
I andra kammaren anförde herr Hedlund i Östersund: »När den som förbrutit sig mot andra lagar dömts av domstol, vet han vilken dom han får — när den som förbryter sig mot tryckfrihetsförordningen får sin dom, vet han icke alls vilken påföljd det blir, ty detta är beroende på vilken uppfattning justitieministern som prövar ärendet har om huruvida påföljd skall följa domen eller inte. Detta är efter min uppfattning uppenbart i strid emot den rättsordning som i andra fall gäller. Förmodligen är det väl också detta som gör första lagutskottet så betänksamt, att det vill låta förordningen få tre månader kortare livslängd än justitieministern önskan.»
Även utanför riksdagen har förordningen om transportförbud uppväckt stark oro i frisinnade demokratiska kretsar. Vid ett möte som hölls den 23 oktober 1940 och var anordnat av Sveriges författareförenings styrelse uttalade sålunda generaldirektören Anders Örne följande: »... att göra transportförbud på tryckalster utan domstols medverkan och många andra liknande åtgärder, står givetvis också i avgjord strid mot andan i en rättsstats författningar och mot alla nödvändiga konstitutionella sedvanor».
Vid samma möte uttalade redaktör H. K. Rönblom: »De garantier som äro avsedda att hindra att transportförbudet användes i oträngt mål äro av rent humbugsartad natur. Om vi någon gång här i landet skulle få en sämre justitieminister än den nuvarande, så kan han på den redan öppnade vägen driva sina undertryckningsåtgärder vida längre än vad hittills skett.»
Regeringen har vid utövandet av de befogenheter, förordningen om transportförbud gett densamma, varit ytterst ensidig. Med undantag för några månaders transportförbud mot tidningen Trots allt! har förordningen endast tillämpats mot den kommunistiska pressen, vilken oavbrutet sedan förordningens tillkomst varit föremål för transportförbud. Då förordningen tillkom motiverades densamma bl. a. med att den vore att betrakta som en nödfallsåtgärd i avvaktan på en revision av tryckfrihetsförordningen. Denna revision har sedermera företagits och grundlagen har ändrats i överensstämmelse med de krav regeringen ansett nödvändiga i fråga om tryckfriheten. Den politiska situation som rådde vid transportförbudets genomförande är nu i väsentliga stycken förändrad. Regeringen har senast vid innevarande riksdags remissdebatt genom statsministern deklarerat, att generella förbudsåtgärder riktade mot vissa politiska åsiktsriktningar av regeringen icke för närvarande anses lämpliga för skyddande av den demokratiska ordningen i Sverige. Regeringen har i denna deklaration även signalerat åtgärder för ett snabbare och effektivare
