en längre tid samarbeta under tämligen ensartade förhållanden, föreligger alltid faran av en viss ensidighet och begränsning. Från nu angivna utgångspunkter torde antalet hovrätter icke böra överstiga sju eller sättas lägre än till fem. Jag utgår härvid ifrån att ur Svea hovrätt bör utbrytas åtminstone en norrländsk hovrätt samt att en västsvensk hovrätt inrättas i Göteborg. Den ytterligare uppdelning, som kan ifrågakomma, bör uppenbarligen i främsta rummet avse de norrländska länen.»
Det särskilda utskott, som behandlade propositionen, biträdde departementschefens mening, att antalet hovrätter borde bestämmas till lägst fem, högst 7. Uppenbarligen måste åtminstone en hovrätt inrättas i Norrland.
Utskottets yttrande godkändes av riksdagen. Vid debatten i kamrarna framhölls av olika talare nödvändigheten av två hovrätter i Norrland. Sålunda yttrade herr Schlyter:
»Bifalles nu propositionen om en hovrätt för övre Norrland, bör det, enligt min mening, inom den allra närmaste tiden genom ytterligare uppdelning av Svea hovrätt åstadkommas även en hovrätt för nedre Norrland, d. v. s. Västernorrlands och Jämtlands län, möjligen också Hälsingland. Genomföres en dylik uppdelning av Svea hovrätt, blir det äntligen möjligt att även i de nordligare delarna av Sverige tillämpa de bestämmelser i rättegångsbalken om muntliga förhör, som beträffande denna landsända i huvudsak ha stannat på papperet.»
Herr Eliel Löfgren yttrade bland annat:
»Vidare kan det konstateras, att utgångspunkten redan 1931 varit, att man skulle inrätta en hovrätt genast, men att detta närmast måste betraktas som ett led i ett större program, i vilket åtminstone två hovrätter ingå. Jag kan inte finna annat än att även vid 1931 års behandling den saken var tämligen klar, att en hovrätt inte kunde räcka. Jag betonar detta därför att därav framgår, att det icke är meningen att i längden på något vis tillbakasätta det befolkningsrikare södra Norrlands intressen, ehuru det ansetts lämpligt att taga frågan i två etappen.»
Enligt 1931 års proposition, som i denna del godkändes av riksdagen, borde under arbetet på den allmänna rättegångsreformen vidtagas sådana partiella reformer, som vore ägnade att underlätta det nya rättegångsskickets införande och tillika utan olägenhet kunde inpassas i den bestående ordningen. Till dylika reformer hörde bland annat uppdelning av Svea hovrätt, vilken fråga snarast borde tagas under omprövning.
På uppdrag av Kungl. Maj:t avgav processlagberedningen den 22 december 1934 förslag rörande uppdelning av Svea hovrätt och förordade därvid inrättande av två hovrätter i Norrland, en för Västernorrlands och Jämtlands län med säte i Sundsvall samt en för Västerbottens och Norrbottens län med säte i Luleå.
Genom proposition (nr 158) till 1935 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag om inrättande av en hovrätt för Västerbottens och Norrbottens län. Enligt departementschefens mening vore det ställt utom tvivel, att en
