grammofonplatta), att utsända det genom radio o. s. v. I den utländska utvecklingen har emellertid författarens intresse vunnit stora segrar. De ojämförligt flesta stater äga en skyddstid på femtio år från författarens död — under det senaste årtiondet ha Tyskland, Österrike och Bulgarien genomfört femtioårig skyddstid — och endast Sverige, Schweiz och en balkanstat ha nu bland de europeiska stater, som tillhöra bernerkonventionen, en skyddstid på trettio år. Hänsyn till likformighet inom Bernunionen och särskilt till likformighet med lagstiftningen inom de övriga nordiska länderna utgöra starka skäl även för Sverige att införa den femtioåriga skyddstiden.
Två förutsättningar härför böra emellertid vara oundgängliga. Det finnes anledning att här betona dem.
Det skydd, som anordnas, bör icke få den gestaltning, att det lägger oskäliga band på samhällets intressen. En förlängning av skyddstiden bör t. ex. icke ske så, att även i fråga om den tid, varmed skyddet förlängts, innehavare av radioapparater kunna begå brott, med straff och skadeståndsskyldighet, om de låta vad radioapparaterna återgiva höras av en samling personer, som kan rubriceras såsom allmänhet.
Den ekonomiska vinningen av den långa skyddstiden bör verkligen fullt komma författaren och hans efterkommande till godo. Det har ofta påpekats att om författaren under sin livstid avhänder sig sin författarrätt för hela den tid, denna varar, han icke får nämnvärt mera i ersättning för författarrätten, om den räcker i femtio än om den varar i trettio år efter författarens död. Redan med hänsyn till omöjligheten att beräkna, huru allmänhetens smak kommer att ställa sig sedan trettio år förflutit efter författarens död, torde en förläggare icke vara benägen att betala någon avsevärd summa för författarrätten i den mån den avser längre tid framåt än trettio år efter författarens död. Varken författaren eller hans efterkommande få då gagn av att författarskyddet sträcker sig så långt framåt, trots att allmänheten får underkasta sig inskränkningar i möjligheten att tillgodogöra sig författarens verk. Den ende, som har fördel av den långa skyddstiden, blir förlagsfirman, som gör en icke på förhand kalkylerad vinst.
För att belysa vad nu sagts behöver endast en hänvisning ske till en episod i författarrättens historia.
År 1841 bragtes inför det engelska parlamentet ett lagförslag att författarskyddet skulle utsträckas till sextio år efter författarens död. Till förmån för förslaget gjordes gällande, att Miltons dotterdotter fått leva i misär i London, så att Garrick, som då ägde Drury-Laneteatern, såg sig föranlåten att giva henne en recett, till vilken Johnson skrev en prolog och under vilken publiken samlade in några hundra pund. Var det riktigt, frågade man, att hon i denna allmoseform skulle få en liten del av vad som endast var en samhällets skuld? Lagförslaget föll emellertid efter ett anförande av Macaulay. Han erinrade, att vid mitten av 1700-talet författarskyddet i England gällde för all framtid. Vid samma tid som Miltons dotterdotter begärde understöd, ägdes rätten till Miltons verk av den engelska förläggaren Tonson. Några månader efter recetten på Garricks teater begärde Tonson hos Court of
