chancery att inskridande skulle ske mot en bokhandlare, som salufört en billig upplaga av Paradise lost, och hans begäran bifölls. »Här», sade Macaulay, »ha vi en utmärkt illustration till verkan av en lång författarrätt. Miltons verk äro en enda förläggares egendom. Var och en, som önskar äga dem, måste köpa dem i Tonsons bod och till Tonsons pris. Var och en, som försöker att sälja billigare än Tonson, träffas av lagliga åtgärder. — Och vilken är situationen för den enda person, för vilken vi kunna antaga att författaren, som samhället skyddat med sådan kostnad, över huvud var intresserad? Hon har bragts ner till ytterligt armod. Till Miltons arbete finnes monopol. Miltons dotterdotter hungrar.» (Speeches of lord Macaulay, corrected by himself, London 1877, sid. 109 ff.)
En utsträckning av skyddstiden bör uppenbarligen kombineras med införande av nya bestämmelser med syfte att inskränka författarens dispositionsrätt över författarrätten, för att därigenom tillförsäkra hans efterkommande vinsten av denna rätt. Förebilder till sådana regler har man i utländska lagar.[1]
Jämlikt kungligt bemyndigande tillkallade under hösten 1938 statsrådet och chefen för justitiedepartementet särskilda sakkunniga för utredning angående reformer på auktorrättens och därmed sammanhängande immateriella rättigheters område. Som mål för arbetet ställdes att vinna utredning om möjligheterna till en gemensam nordisk lagstiftning inom denna del av de andliga rättigheternas område. Vissa förberedande arbeten hade redan verkställts av särskilt tillkallad sakkunnig och det fortsatta arbetet borde nu lämpligen omfatta en allsidig utredning angående de andliga rättigheter, som i detta sammanhang borde regleras av lagstiftningen. De sakkunniga började även sitt arbete men i riksdagsberättelsen 1941 meddelades att på grund av de utomordentliga händelser, som inträffat i Finland, Danmark och Norge, kommittén icke kunnat bedriva något nordiskt samarbete under år 1940 och att även i övrigt kommitténs verksamhet i huvudsak måst ligga nere under året. Riksdagsberättelsen 1942 ger vid handen att, sedan förutsättningar uppstått att fortsätta det gemensamma lagstiftningsarbetet, kommittén den 1 mars 1941 upptog sin verksamhet men att efter den 1 juli 1941 kommitténs arbete i huvudsak måst ligga nere.
Det torde icke kunna dragas i tvivel, att frågan om författarrättens utsträckning till tiden och de förutsättningar, under vilka detta bör ske, skulle blivit en av de punkter, å vilka kommitténs arbete skulle sättas in. Redan att kommittén skulle utreda möjligheterna till en gemensam nordisk lagstiftning inom auktorsrättens område ger vid handen, att skyddstidens längd måste bliva föremål för debatt. Att kommitténs arbete nu hart när helt har avbrutits
- ↑ Inför den schweiziska förbundsförsamlingen framlades 1940 förslag om införande av en skyddstid för litterära och musikaliska verk av femtio år från författarens död men avgörande om detta förslag har ännu icke ägt rum. Anledningen till uppskovet är önskan att tillgodose nu nämnda synpunkt. Se Amtliches stenographisches Bulletin der Bundesversammlung, 1940, sid. 555.
