olämpligt att Strindbergs arbeten efter år 1942 i viktiga hänseenden icke längre lyda under författarrättsliga regler. Man kan mycket snart få se underhaltiga bearbetningar för filmen av t. ex. Röda rummet och Hemsöborna.
Om arvingarnas begäran skall bifallas, måste beslut fattas redan vid innevarande riksdag. Då nästa riksdag sammanträder, är eljest uppföranderätten till Strindbergs arbeten fri och någon helt ny skyddstid kan man ej gärna skapa. Den form, i vilken ett bifall skulle kunna tänkas, torde kunna hämtas från den österrikiska lagstiftningen. I Österrike stod frågan om införande av den femtioåriga skyddstiden i stället för den trettioåriga på dagordningen i slutet av 1920-talet. För Österrike var det emellertid otillfredsställande, om den femtioåriga skyddstiden, vars införande stod i samband med förhandlingar med Tyskland, skulle träda i kraft först sedan den 1 januari 1930 skyddstiden för Johan Strauss verk utgått, och i följd därav beslöt man genom lag den 19 december 1929 att till den 31 december 1931 förlänga skyddstiden för de litterära och konstnärliga verk, till vilka författarrätten eljest skulle upphört den 31 december 1929 och den 31 december 1930. I analogi med denna österrikiska lag skulle en svensk lag med provisorisk karaktär kunna utfärdas, att skyddstiden för de litterära verk (om andra verk är icke fråga), vilka tillkommit före den 1 januari 1920, i fråga om annat skydd än för mångfaldigande förlängdes under en tidsperiod, under vilken man kan förutsätta att utredningen om omgestaltning av auktorsrätten skall kunna hinna avslutas. Denna tid torde emellertid icke böra tillmätas alltför knappt, förslagsvis 5 âr. En dylik lagstiftning skulle innebära ett bifall till arvingarnas begäran utan att man därför på något sätt bundit sig vid bedömningen av de förslag, som kunna framställas av auktorsrättsutredningen. Några olägenheter av en dylik lag — vars motivering ligger i de utomordentliga omständigheterna — torde icke kunna uppstå.
På grund av vad jag nu anfört får jag hemställa,
att riksdagen ville för sin del antaga följande
Förslag
till
Lag
om tillägg till lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt till
litterära och musikaliska verk.
Härigenom förordnas som följer.
§ 1.
Författare till skrift tillerkänd befogenhet, som jämlikt lagen den 30 maj 1930 om rätt till litterära och musikaliska verk skall gälla intill utgången av något av åren 1942—1946, skall vara gällande intill utgången av år 1947, dock högst intill utgången av femtionde året efter det, under vilket författaren avlidit.
