tvingar fram ett ståndpunkttagande till ett särskilt spörsmål i fråga om skyddstidens längd.
I slutet av år 1941 ingåvo August Strindbergs arvingar till Kungl. Maj:t en skrivelse med anhållan om erforderliga åtgärder för genomförandet av en lagändring, varigenom uppföranderätten till dramatiska arbeten och rätten att mångfaldiga skrift, som utkommit före den 1 januari 1920, helt likställdes och sålunda uppföranderätten fastsloges att gälla intill utgången av femtionde året efter det, under vilket författaren avlidit. I sin motivering erinrade skrivelsens undertecknare, att trettioårsdagen av August Strindbergs bortgång inträffar 1942 och att uppföranderätten till hans skådespel därför blir fri med utgången av år 1942, under det att förlagsrätten till Strindbergs verk tillhör hans rättsinnehavare intill utgången av år 1962. Arvingarna anförde vidare, att de befinna sig i sådana ekonomiska omständigheter, att de äro i allra högsta grad beroende av de inkomster, de kunna erhålla genom uppföranderätten till August Strindbergs dramatiska arbeten, samt tillade, att deras inkomster av den Strindbergska litterära kvarlåtenskapen till allra största delen härröra sig från nämnda uppföranderätt.
Synnerligen starka skäl tala för ett tillmötesgående av denna framställning. Här är det fråga om en av Sveriges största författare, vars arbeten tillfört och kommer att tillföra det svenska samhället utomordentliga värden. I förhållande till dessa värden är beviljandet av några års utsträckt skyddstid för uppföranderätten till Strindbergs sceniska verk att betrakta som en obetydlighet. Här vet man dessutom att författarens närmaste anhöriga både behöva det ekonomiska stöd, som en förlängd rätt skulle innebära, och även att detta stöd skulle i full utsträckning komma just dem tillgodo. Deras begäran innebär blott att den svenska staten skall ge dem samma ställning som de skulle haft enligt lagstiftningen i nästan alla europeiska stater. Till slut är det yttre omständigheter som åstadkommit att man icke haft möjlighet att efter sedvanlig utredning taga ställning till hela den stora lagfråga, som ligger bakom.
Ett bifall till arvingarnas begäran kan även motiveras med allmänna synpunkter.
Ett bland de viktigaste problemen för en ny författarrättslig lagstiftning blir att söka skydda de ideella intressen, som äro knutna vid ett litterärt och musikaliskt verk. Det gäller att tillse att icke efter författarrättens upphörande bearbetningar äga rum från personer, vilka i själva verket förvanska verket. Den danska lagen den 26 april 1933 om författarrätt och konstnärsrätt ger i 9 § staten befogenhet att redan efter författarens död inskrida mot förvanskning, beskärning eller annan ändring av ett litterärt verk, om därigenom dess värde skulle väsentligen minskas (inskridande kan ske mot ändring »dær maa anses at være en væsentlig Forringelse af» författarens verk). Denna befogenhet upphör icke när författarrätten upphör. Ur denna synpunkt är det — såsom Sveriges författarförening särskilt understrukit i en skrivelse, i vilken den livligt tillstyrkt de Strindbergska arvingarnas begäran —
