ägare kunna icke heller på annat sätt bereda sig ersättning för det intrång i förfoganderätten över den fasta egendomen, som reservaten innebära. Bristen på reglerande bestämmelser i detta hänseende — analoga med stadsplanelagens — har i praktiken lett till uppenbara missförhållanden. Ofta omfattar byggnadsplanen område, inom vilket en viss fastighetsbildning för bostadsändamål redan kommit till stånd. Denna kan emellertid endast sällan obeskuren inpassas i planen. Större eller mindre delar av redan bildade fastigheter mâste tagas i anspråk för allmänna reservat, ja någon gång hela fastigheter. Då jordägarna i regel icke kunna komma överens i de ersättningsfrägor, som måste lösas för planens realiserande, blir följden å ena sidan att reservat, som kanske varit grundläggande för hela planens utformning, icke kunna disponeras för avsett ändamål. Planen stannar med andra ord på papperet i avvaktan på den oftast ovissa framtid, när förutsättningar för upprättande av stadsplan kunna uppkomma. Är planområdet exempelvis avsett för sommarnöjes- eller sportstugebebyggelse inträda överhuvud icke dessa förutsättningar. Å andra sidan medför planen ingrepp i förfoganderätten över de enskilda fastigheterna, vilka ofta drabba ojämnt och orättvist. En jordägare, som fått större del av sin fastighet utlagd till reservat, saknar möjlighet att bereda sig någon kompensation härför, medan en annan, som kanske helt gått fri från dylika inskränkningar, i full utsträckning kan exploatera sin fastighet och på så sätt utan ersättning tillgodogöra sig planeringens förmåner även i den del, de uppstå genom inskränkningen i förfoganderätten över den förstnämndes fastighet.
Den praktiska erfarenheten har otvivelaktigt visat, att reglerande bestämmelser här äro av nöden. För byggnadsplanernas genomförande böra skapas intressentsammanslutningar. Om möjligt böra emellertid åt dessa sammanslutningar givas enklare och billigare organisation än de intressentsammanslutningar municipalsamhällena kunna sägas utgöra. Exempel på dylik organisationsform erbjuda de i 3 kap. Iagen om enskilda vägar stadgade vägföreningarna. Vissa regler om tvångssamfälligheter enligt vattenlagen torde måhända också kunna giva ledning. En intressentsammanslutning bör av lagen erhålla rätt att lösa mark, som ingår i allmän plats enligt byggnadsplanen, och även åläggas skyldighet att (enligt samma grunder som gälla för stads skyldighet i fråga om mark, som utlagts till allmän plats inom stadsplan) lösa dylik mark eller lämna ersättning för värdeminskning å denna.
På grund av vad ovan anförts får jag hemställa,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhâlla att i samband med den igångsatta utredningen om regionplanelagstiftning m. m. även måtte utredas frågan om bildandet av intressentsammanslutningar inom byggnadsplaneområden och i samband därmed utfärdande av regler om lösenrätt och lösenplikt för sådan sammanslutning till mark, som reserverats för allmänt ändamål inom området.
Stockholm den 24 januari 1942.
Å. Holmbäck.
