då eventuellt ske med hjälp av deltidsarbete. I kvinnoarbetskommitténs betänkande år 1938 användes termen deltidsarbete såsom beteckning för dagligt förekommande korttidsarbete eller annan periodisk tjänstgöring, som är regelbundet återkommande och av sådan beskaffenhet, att inkomsten därav kan på förhand beräknas. Härigenom avskiljes begreppet deltidsarbete principiellt från reservtjänstgöring. Även om det i praktiken inte är lätt att draga någon bestämd gränslinje mellan dessa anställningsformer, har man skäl att fasthålla vid kommitténs distinktion. Tydligt är, att en regelbundet återkommande reservtjänstgöring, vilken icke kan inordnas i vanliga arbetsavtal, erbjuder vida mindre fördelar ur den anställdes synpunkt än deltidsarbete i förut angiven bemärkelse. Deltidsarbetet är ur den gifta kvinnans synpunkt ofta att föredraga framför heltidsanställning och innebär befolkningspolitiskt sett en för hennes del gynnsammare arbetsform.
Såsom framhålles i företagna utredningar (kvinnoarbetskommitténs betänkande 1938) samt en utredning verkställd av fru Birgitta von Hofsten på uppdrag av Fredrika-Bremer-Förbundet (Deltidsarbete, yrket och hemmet, Stockholm 1941) förekommer redan deltidsarbete för gifta kvinnor i stor omfattning. Det rör sig om arbete, som i sig självt är av korttidsnatur (tidningsbud, städerskor), arbete som utföres i hemmen, hushållsarbete, arbete som utföres av egna företagare etc. Bland industriarbeterskor, kontors- och affärsanställda samt kvinnor i allmän tjänst är däremot deltidsarbete ovanligt. I detaljhandeln kommer dock sådan arbetskraft till användning här och var (konsum, mjölkcentralen), liksom på apoteken.
Önskemålen om en ökad utbredning av deltidsarbetet ta naturligtvis sikte på just de nämnda stora grupperna. Orsaken till att deltidsarbete icke spelar större roll inom dessa områden av arbetsmarknaden ligger däri att såväl arbetsgivare som arbetstagare funnit en sådan anordning för sig ogynnsam. Emellertid kan man med kvinnoarbetskommittén ifrågasätta, om icke reaktionen inför deltidsarbetet varit mera känslomässigt än sakligt motiverad. Dess fördelar ur de gifta kvinnornas synpunkt ha redan berörts; de äro av sådan art, att de anställdas organisationer borde ha all anledning att taga hänsyn till dem.
Även för arbetsgivarnas del förefaller det, som om deltidsarbetet skulle innebära åtminstone vissa gynnsamma sidor. Sålunda förtjänar framhållas, att det vid ojämn arbetsbelastning, som ju särskilt förekommer i butiker men även på många kontor och i offentliga verk med omfattande expeditionstjänst, borde vara förmånligt att ha tillgång till deltidsarbetskraft. I sådana fall, då rusningstiderna äro regelbundet återkommande, skulle en rationell planering utan svårighet kunna genomföras. En del butiker ha som nämnts verkställt en sådan. Vid personalökning på ett kontor skulle det säkerligen i många fall vara riktigast med hänsyn till arbetskraftbehovet att anställa en person med halvtidstjänstgöring. En fråga, som icke är tillräckligt utredd,
