Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/394

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
12
Motioner i Första kammaren, Nr 181.


är den, huruvida större arbetseffektivitet per timme uppnås vid kortare tjänstgöring. Möjligt är, att så kan vara fallet, åtminstone i starkt mekaniserat arbete.

Gentemot dessa fördelar stå ur arbetsgivarsynpunkt vissa nackdelar, såsom upprepning av instruktioner, tätare avräkningar, kanske även ökning av ineffektiva tidsmoment vid tjänstgöringens början och slut m. m. Särskilt inom industrien förefaller det, som om obenägenheten för deltidsarbete skulle vara ganska stor. Givet är också, att deltidsarbete i många fall kan vara olämpligt med hänsyn till arbetets natur. På kontor med rutinmässigt arbete samt i butiker borde det emellertid finnas utrymme för en väsentlig ökning av deltidsarbetet. De bästa förutsättningarna för denna anordnings genomförande i större skala existera dock, såsom kvinnoarbetskommittén påpekat, i den offentliga tjänsten, framförallt i expeditionsarbetet vid kommunikationsverken, men även hos andra statliga eller kommunala verk och inrättningar.

Deltidsarbetet har emellertid väckt de anställdas betänkligheter. Kvinnoarbetskommittén sammanfattar dessas synpunkter sålunda: »Man fruktar en allmän nedvärdering av den kvinnliga arbetskraften, om den gifta delen därav gör anspråk på särförmåner eller ger sken av att medgiva, att deras arbetsförmåga ej skulle vara fullgod. Man befarar vidare en press nedåt på arbetslönerna, om denna del av arbetarstammen ej begär ’försörjarlöner’ utan visar sig kunna underbjuda sina kamrater. Man befarar vidare, att deltidsarbetet speciellt på kontorsbanan skall under de relativt oreglerade arbetstidsförhållandena utveckla sig till ett heltidsarbete med deltidslön. Man finner svårigheter föreligga i avvägandet av andra förmåner än löner, vilka kunna vara inkluderade i avtalsbestämmelser: pensionsrätt, semesterförmåner, sjukledighetsersättning etc.»

Ej heller arbetstagarnas farhågor äro alldeles grundlösa. Det ligger nära till hands att betrakta deltidsarbetet som en lösare anställningsform, vilken ej berättigar till samma lön eller samma förmåner som en reguljär befattning. Emellertid borde dessa svårigheter kunna övervinnas genom avtalsförhandlingar mellan parterna. Staten bör om möjligt föregå med gott exempel genom att utbygga de redan existerande reglerna om nedsättning av tjänstgöringstid.

Den enda bestämmelse, som är tillämplig på deltidsarbete av här åsyftat slag, torde vara civila extraordinariereglementets § 4 mom. 4, enligt vilken i extra ordinarie befattning undantagsvis må anställas tjänsteman med halv daglig tjänstgöringstid och halv lön. Enligt tjänstepensionsreglementet skall i sådant fall motsvarande avkortning ske vid tjänsteårsberäkningen. Den halvtidstjänstgörande åtnjuter sålunda i proportion samma förmåner som andra e. o. tjänstemän.

Viktigt är, att deltidsarbetet organiseras på ett smidigt och elastiskt sätt