fullt kompetenta ombud och biträden uppträda i rättegången gör sig dock särskilt gällande under huvudförhandlingen. Här åvilar det dem att muntligen framlägga såväl saksammanhanget som tvistens rättsliga innebörd, icke blott fullständigt utan även på ett så koncentrerat och klart sätt, att såväl ämbetsdomaren som nämnden omedelbart kan bilda sig en bestämd och riktig uppfattning om rättegången.
Förslaget tager i denna viktiga fråga ett långt steg tillbaka från både processkommissionens ståndpunkt och 1931 års kungl. proposition. Tydligen har man låtit sig bestämmas av 1931 års majoritet i det särskilda utskottet och riksdagen. Det kan dock på goda grunder ifrågasättas, om icke den tidigare mycket utbredda oppositionen, särskilt på domarhåll, mot införande av advokatmonopol numera avtagit i styrka. I varje fall torde invändningarna mot advokatmonopol för överrätterna ha högst väsentligt minskat i styrka.
Ehuru det, såväl i avseende å målens utförande vid varje särskild domstol som kontinuiteten i processföringen vid fullföljd av talan, är av stor betydelse att rättsbildade advokater anlitas i samtliga instanser, är det under rättegången i överinstans som det är av allra största vikt, att enbart advokater tillåtas uppträda såsom ombud eller biträden. Det har ofta, bl. a. i 1931 års proposition, framhållits, att i dessa instanser kravet på juridisk utbildning hos parternas ombud eller biträden gör sig starkare gällande, icke minst därför att här å ena sidan det rättsliga momentet intager en mer framskjutande plats och å den andra det intrång i gamla sedvänjor, som införande av ett advokatmonopol skulle föra med sig, icke har samma betydelse som för underrätternas vidkommande. Härtill kommer, att ett monopol skulle betydligt underlätta överdomstolarnas arbete. Slutligen kan framhållas, att vår processordnings historia visar, att i dessa instanser faran är störst för skriftlighetens framträngande på det muntliga förfarandets bekostnad, samtidigt som erfarenheten från åtskilliga andra länder givit vid handen, att de rättsbildade advokaterna, där de haft möjlighet därtill, framstått som muntlighetens bästa försvarare.
Även på ett annat område tala särskilda skäl för att införa åtminstone ett begränsat advokatmonopol, nämligen inom straffprocessen. Med hänsyn såväl till den misstänktes intresse av att gentemot den väl organiserade åklagarmakten kunna utnyttja alla lojala försvarsmedel som till det allmännas krav på att försvaret skötes på ett redbart och ansvarskännande sätt, är det av största betydelse, att det rättsliga försvaret från början ombesörjes av rättsbildade och redliga personer. Redan nu gällande lag har, låt vara i begränsad omfattning, tagit hänsyn härtill. Det synes oss, som om tiden nu vore inne att taga ytterligare ett steg i denna riktning och stadga, att såsom biträde åt den som misstänkts för grövre brott må, även för det fall att den misstänkte själv vill utse biträde, uppträda endast advokat, d. v. s. Iedamot av advokatföreningen. Processlagberedningen har även för sin del funnit denna tankegång principiellt riktig, då
