lekmannens uppfattning om billighet. Då i brottmål bevisfrågan i allmänhet vore den dominerande och de rättsliga spörsmål, som där mötte, ej sällan vore sådana, att de väl ägnade sig för lekmännens uppfattningsförmåga, ansåg kommissionen, att värdet av lekmannadeltagandet i rättsskipningen otvivelaktigt vore större i brottmål än i tvistemål.
Från sålunda antydda utgångspunkter förordade kommissionen, att
nämnd skulle deltaga i rättsskipningen beträffande landsbygden i
huvudsakligen samma utsträckning som nu, alltså i både brottmål och tvistemål,
och beträffande städerna vid avgörandet av brottmål, dock att Kungl. Maj:t
skulle äga förordna, att vissa mindre brottmål (polismål) skulle behandlas
utan nämnd. Kommissionen förutsatte härvid — förutom att staten skulle
övertaga rättsskipningen i städerna — att de mindre och vissa av de
medelstora städerna skulle med avseende å rättsskipningen förenas med
angränsande landsbygd ävensom att det lagfarna elementet i rådhusrätt
liksom på landet alltid skulle utgöras av en enda domare.
Efter ett omfattande remissförfarande underställdes huvudgrunderna för den avsedda rättegångsreformen 1931 års riksdag. I propositionen därom förordade departementschefen medverkan av nämnd i rättsskipningen jämväl vid rådhusrätterna med bibehållande av dessas organisation i övrigt men att denna medverkan tills vidare endast borde omfatta en sådan mera enhetlig grupp av mål, som vore ägnad att i högre grad tilldraga sig allmänhetens intresse och där lekmännens medverkan jämväl ur rättsskipningens synpunkt vore särskilt önskvärd, nämligen de grövre brottmålen.
Det särskilda utskott, till vilket propositionen hänvisades, avstyrkte inrättande av nämnd vid rådhusrätterna.
Mot utskottets utlåtande på denna punkt avgåvo tio av utskottets ledamöter reservation.
Beträffande de av utskottet och reservanterna till stöd för resp. ståndpunktstaganden anförda skälen hänvisas till sid. 385 och 386 i den nu föreliggande propositionen.
Vid frågans behandling i riksdagen godkände första kammaren utskottets utlåtande, andra kammaren däremot biföll reservationen.
Processlagberedningen har vid sitt övervägande av hithörande spörsmål intagit samma ståndpunkt, som kommit till uttryck i propositionen till 1931 års riksdag, eller att i rådhusrätternas rättsskipning nämnd skall medverka i de grövre brottmålen och rådhusrätt i sådana mål alltså bestå av tre lagfarna domare och nämnd. Den närmare bestämningen av de mål, vari nämnd i enlighet härmed skall deltaga, har av beredningen ansetts böra ske på det sättet, att å brottet skall kunna följa straffarbete i två år eller därutöver. Till stöd för sitt ståndpunktstagande har beredningen huvudsakligen framhållit, att lekmäns medverkan i första instans vid handläggningen av grövre brottmål vore av betydelse med hänsyn såväl till lekmännens
