Nr 185.
Av herr Velander m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till rättegångsbalk.
Genom Kungl. Maj:ts proposition nr 5 har riksdagen förelagts förslag
till ny rättegångsbalk. Att detta förslag med dess omfattande och
djupgående förändringar i den nuvarande processordningen är ägnat att på
vissa punkter föranleda tveksamhet får anses ligga i sakens natur. Här
skall beröras en för rådhusrätterna och deras verksamhet synnerligen
betydelsefull fråga, där meningarna under reformens förberedande kunna sägas
hava gått åtskilligt i sär. Frågan gäller medverkan av nämnd i rådhusrätt.
Förslaget innebär i sagda hänseende att, då vid rådhusrätt handlägges mål om ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, skall vid huvudförhandling eller syn å stället nämnd hava säte i rätten. I nämnden skall sitta minst sju och högst nio nämndemän. Vid omröstning till dom gäller nämndens mening, om alla i nämnden äro ense om skälen och slutet; i annat fall gäller de lagfarna ledamöternas mening.
I processkommissionens år 1926 avgivna betänkande upptogos till övervägande de omständigheter, som, ur synpunkten av det värde lekmännens deltagande i rättsskipningen i och för sig kunde ha, talade för eller mot lekmäns användande som domare. En fördel därmed skulle vara, att folkets förtroende för rättsskipningen genom ett sådant deltagande underhölles och stärktes, att folket icke betraktade rättsskipningen såsom en främmande samhällsverksamhet utan kände sin samhörighet med den samt att kunskap om rätten och vördnad för dess upprätthållande och skipande spriddes och sloge rot bland folket. Med den fullständiga utredning, som förutsattes bliva förebragt i en efter moderna principer anordnad process antoges däremot lekmännens person- och ortskännedom icke komma att spela någon större roll. Huvudsynpunkten vore emellertid enligt kommissionen, huruvida lekmannadeltagandet kunde antagas bereda ökade förutsättningar för en god prövning av målen. Vid fri bevisprövning vore prövningen av sakfrågan väsentligen beroende på vanligt gott omdöme, och där kunde lekmännen med den fond av människokännedom och livserfarenhet, de representerade, göra goda insatser. Av lika stort värde vore icke lekmännens medverkan vid prövningen av rättsfrågan, även om lekmännen jämväl i sådant sammanhang kunde fylla en viss uppgift. Såsom svagheter hos lekmannaelementet framhöll kommissionen en benägenhet att tillgodose individualiseringssynpunkter i större utsträckning än lagen medgåve eller m. a. o. att vilja åsidosätta lagen för att nå ett resultat, som överensstämde med
