Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/415

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
7
Motioner i Första kammaren, Nr 186.

Hur otillfredsställande, tungrodd och i sak otillförlitlig denna gamla vittnesförhörsmetod varit, därom torde numera meningarna inom sakkunniga kretsar knappast vara delade. Frågornas framställande »genom domaren» har många gånger medfört en otillfredsställande omformulering av frågorna och framförallt betagit svaret dess karaktär av omedelbarhet och spontan reaktion på frågan, eftersom vittnet på detta sätt fått höra varje parts fråga två gånger, innan han svarar. Bestämmelsen om att allenast sådana frågor få framställas, »som till saken rätteligen höra», har ofta framkallat vidlyftiga diskussioner mellan parten eller ombudet och domaren, vilken måhända först så småningom kunnat få klarhet om, på vad sätt den framställda frågan rätteligen hör till saken. Härunder har givetvis vittnet fått tid att noga överväga sitt svar, varigenom återigen omedelbarheten i svaret gått förlorad.

Det nu föreliggande processlagförslaget syftar ju till att åvägabringa ett på moderna principer om muntlighet och omedelbarhet byggt processförfarande. Att dessa grundläggande principer helt — eller i varje fall med minsta möjliga modifikation — genomföras är icke blott ett allmänt demokratiskt intresse utan en nödvändighet för att gestalta processen såsom ett medel att vinna rättssäkra avgöranden.

Enligt vårt förmenande kommer emellertid det med reformen åsyftade muntliga och omedelbara processförfarandet att bliva på en viktig punkt ofullgånget, därest nu icke möjlighet beredes parterna, respektive deras ombud, att själva direkt och utan rättens särskilda tillstånd ställa frågor till åberopade vittnen.

I den med propositionen föreslagna lagtexten, nämligen i lagens 36 kap. 17 §, heter det: »Vittne höres av rätten, dock att med rättens tillstånd vittne må höras av parterna». Härmed föreskrives alltså alltjämt såsom huvudregel, att vittne skall höras av rätten; parternas möjlighet att höra vittne göres helt beroende av rättens tillstånd. Därest förslaget i denna del upphöjes till lag, skulle enligt vår mening det med reformen avsedda syftet komma att äventyras, även om förslaget innebär en viss förbättring i nu gällande ordning.

Man torde kunna utgå ifrån att ett bibehållande av föreskriften, att vittne höres av rätten, skulle leda till att vid ett mycket stort antal av våra domstolar vittnesförhören skulle komma att ledas av domaren på samma sätt som hittills. Därmed skulle alla de olägenheter, som erfarenheten visat vara med en sådan anordning förenade, komma att fortbestå, och därtill skulle komma att domaren därigenom skulle berövas den förmånen, som det moderna processförfarandet åsyftar att bereda honom, nämligen friheten att koncentrera sig på domarens väsentliga uppgift, som är att på basis av sina iakttagelser under den muntliga förhandlingen förskaffa sig underlag för sitt bedömande av målet.