Hoppa till innehållet

Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/416

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
8
Motioner i Första kammaren, Nr 186.

Att som regel parterna eller deras ombud förhöra sina vittnen, respektive kunna kontrollförhöra motpartens, och att denna procedur försiggår fritt och öppet genom frågor och svar, under domstolens ähörande och domarens översikt, detta är ett grundläggande element i den muntliga och omedelbara processen, både med hänsyn till den domaren tillkommande, opartiska och processledande ställningen och till det allmänna intresset att ur vittnesförhören utvinnes det mest tillförlitliga och allsidiga processmaterialet.

Allmänt vitsordade erfarenheter visa, att domarens ledning av vittnesförhören redan under det nu gällande rättegångsförfarandet medför för utredningen i målen ofta ogynnsamma resultat — och detta oaktat domaren nu kan ha tillfälle att ur protokollen eller ur tillhandahållna vittnesattester eller partsinlagor på förhand skaffa sig kännedom om saken och sålunda bereda sig för vittnesförhöret. Sedan domaren, efter det nu föreliggande förslagets antagande, icke kommer att ha sådant kunskapsmaterial till sitt förfogande, måste han med nödvändighet komma att sakna de förhandskunskaper, som erfordras för att kunna förhöra vittnena.

Därtill kommer att, sedan vittnesjäven enligt det föreliggande förslaget upphävts, det måste bliva en för vittnesförhörets rätta bedrivande utomordentligt viktig synpunkt att söka därunder utröna de omständigheter, som tala för eller emot ett vittnes trovärdighet, — och det lärer väl ligga i öppen dag, att domaren utan förhandsinsikter om ett åberopat vittnes personliga förhållanden måste vara ur stånd att under ett vittnesförhör genomföra den synpunkten, vars vikt dock är avgörande för bedömandet av vittnesmålets bevisvärde i rättegången.

En lika viktig synpunkt, som också kraftigt talar emot vittnesförhörets ledande av domaren, är den alltför ofta därmed förenade risken, att parternas och vittnenas förtroende för domarens opartiskhet kan genom hans utövande av förhörsledningen äventyras.

Domarens möjlighet att rätt handhava ledningen av processen i dess helhet och att snabbt skaffa sig en grundlig och översiktlig kännedom om hela processmaterialet försämras eller gives rent av till spillo, om han samtidigt skall utan förhandskännedom om saken, parterna och vittnena själv sköta vittnesförhören.

Då det således icke i första hand är ett parternas intresse, eller ens — såsom dock under diskussionen i denna fråga antytts — ett yrkesintresse för advokaterna, att vittnesförhören få ledas av parter eller ombud, utan främst ett domstolens och rättsordningens intresse att så sker, hålla vi före, att processreformen kommer att bliva i ett av sina mest väsentliga stycken förfelad, därest ovan angivna lagrum icke ersättes med ett stadgande, som tillmötesgår här framställda önskemål. Förslagsvis synes oss stadgandet i den nya rättegångsbalkens 36 kap. 17 § kunna givas följande