omständighet, som är av vikt, eller det eljest finnes erforderligt, att den, som är skyldig att vittna, höres som vittne redan under förundersökningen, må på undersökningsledarens begäran vittnesförhör äga rum inför rätten.
Det föreslås, att nämnda lagrum i stället erhåller följande lydelse:
»Vägrar ...... vittne, må, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet och försvarare utsetts för denne, på undersökningsledarens begäran och i den misstänktes närvaro vittnesförhör äga rum inför rätten med den, som sålunda vägrat yttra sig.
Om förhöret ...... stadgat.»
Lagrummet ifråga innebär i sin uti propositionen föreslagna form efter vår mening ett åsidosättande av den enskilde medborgarens rättsskydd på ett sätt, som under omständigheter kan komma att medföra mycket betänkliga konsekvenser.
I svensk rätt har alltid som regel gällt, att vittnen icke må höras, utan att tillfälle beretts av vittnesutsagorna berörda parter att vid vittnesförhören närvara och tillvarataga sin rätt — och detta i såväl tvistemål som brottmål.
Det i propositionen föreslagna stadgandet skulle innebära, att personer, som av polismyndighet eller åklagare antagas äga vetskap om förhållanden kring ett under undersökning varande brott, skulle, redan innan bestämda misstankar riktats mot någon viss person, kunna höras på ed inför domstol, endast i åklagarens närvaro.
De allvarliga betänkligheter, som det sålunda föreslagna stadgandet måste väcka ur synpunkten av den enskildes rättssäkerhet, är egentligen alltför i ögonen fallande för att här kräva närmare utveckling. Det må väl vara nog att erinra om den allvarliga risk, som ett sådant förfarande måste medföra därigenom, att vittnesförhöret ledes i en riktning, som sammanfaller med åklagarens teorier om det under utredning varande brottets förlopp. Åklagaren kommer att vid ett sådant förhör vara den ende, som äger någon kännedom rörande de omständigheter, som han med vittnesförhöret önskar utreda. Då vidare utredningen måste antagas vara inriktad på att finna underlag för åklagarens misstankar rörande brottet, kan det väl knappast undvikas, att vittnesförhöret tenderar att förlöpa i den av åklagaren åstundade riktningen. Varken den eventuellt misstänkte eller något ombud för honom är ju närvarande för att under förhöret fästa uppmärksamheten å andra möjligheter än de av åklagaren antagna. Faran av ett sådant vittnesförhör blir så mycket större, som domaren icke har och icke heller kan få andra upplysningar i saken än sådana, som tillhandahållas av åklagaren, respektive av från åklagarens sida åberopade vittnen. Domaren är sålunda vid ett dylikt vittnesförhör från början satt ur spelet och blir icke i stånd att genom andra frågor än av åklagaren anbefallda komplettera utredningen.
