Visserligen förefinnes den teoretiska möjligheten, att den sedermera åtalade vid huvudförhandlingen i målet, då vittnena ånyo skola höras, kan genom frågor till dem ernå ytterligare upplysningar, av annan art än de vid det preliminära vittnesförhöret lämnade. Men i praktiken skulle en sådan möjlighet säkerligen i det stora flertalet fall vara utesluten, ty det torde i allmänhet vara mycket ringa utsikt för att en person, som redan under edsansvar lämnat vissa uppgifter, sedermera skulle befinnas villig att i något avseende korrigera dessa redan avgivna framställningar.
Andra tvångsmedel för att redan under förundersökningen förmå tredskande personer, som vägra yttra sig, att lämna önskade upplysningar stå enligt propositionen till polismyndigheternas förfogande. Det nu föreslagna tvångsmedlet i form av förtida vittnesförhör skulle innebära en efter vår åsikt utomordentligt betänklig nyhet i vår rättsordning, däri vittnesförhör för dödsfalls skull icke kunnat äga rum i brottmål — en nyhet, som dessutom är fullkomligt främmande för svensk rättsuppfattning och som under olyckliga omständigheter skulle i sina konsekvenser kunna leda till missbruk, varå inom andra stater för närvarande givas avskräckande exempel.
Under åberopande av vad som sålunda anförts få vi hemställa,
att riksdagen måtte företaga i motionen närmare angivna ändringar i Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Stockholm den 31. januari 1942.
Georg Branting.
Harald Åkerberg. Th. Magnusson. E. G. C. Brandt.
