1942. Man måste alltså under alla omständigheter tillträda gården med en väsentligt reducerad djurstam, eventuellt uppskjuta anskaffningen av nötkreatur till dess sommarbete finns tillgängligt. Man uppnår alltså icke något positivt resultat genom ett förfaringssätt, där avträdande arrendatorn blir belastad med utgifter, även om dessa reduceras till en tredjedel av vad han eljest skulle vara skyldig att erlägga.
Den utredningsman, vars utredning ligger till grund för förslaget om arrendelindring, har också i sina kommentarer till den paragraf, som föreslås reglera rätten till lindring beträffande ersättning för brist i avträdesfoder, yttrat, att full obundenhet bör råda inom de i paragrafen uppställda villkoren. I paragrafen i fråga — nr 2 i lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall — säges, att arrendatorn »i skälig omfattning» må vinna befrielse från skyldighet att ersätta bristen. Detta är en synpunkt, som måste anses fullt riktig och som gör begränsningen av lättnaden enligt par. 4 i nämnda lagförslag omotiverad.
Denna fråga rörande avträdesfoder regleras för kronoarrendatorerna i kungl. förordningen nr 320/1934 II kap. 18 par. 2 mom., vari angives att »arrendatorn skall ock åläggas att, såvida icke sådant förhindras av omständigheter, till vilka han icke varit vållande, vid egendomens avträdande utan ersättning tillhandahålla tillträdaren stråfoder till viss myckenhet, som skall bestämmas i arrendekontraktet». Enligt denna regel finnes alltså icke för bedömning av kronoarrendatorernas förhållanden någon begränsning till två tredjedelar.
Beträffande ecklesiastika boställen har i propositionen nr 38 icke medtagits någon bestämmelse för reglering vid brist i avträdesfoder. Några bestämmelser av dylik art finnas icke heller i den ecklesiastika boställsordningen kungl. kungörelsen nr 400/1932. Skall full rättvisa skipas bör samma bestämmelse, som gäller för kronoarrendatorer, även gälla för ecklesiastika arrendatorer.
I propositionen nr 39 och även i nr 38 rörande resp. krono- och ecklesiastika arrenden förutsättes, att i vissa fall en ny arrendeuppskattning skall verkställas för ernående av lindring i arrendevillkoren, och föreskrives, att kostnaden för en sådan uppskattning skall gäldas av arrendatorn. Då, särskilt beträffande mindre ställen, den ifrågasatta lindringen i arrendevillkoren icke tål en sådan belastning, som en ny arrendeuppskattning innebär, kan det sättas i fråga, huruvida en sådan uppskattning annat än i yttersta undantagsfall skall behöva ifrågakomma. Är en sådan uppskattning motiverad, måste detta vara beroende på att den föregående uppskattningen varit behäftad med vissa fel, och det är i så fall icke skäligt, att den nya uppskattningen bekostas i denna situation av arrendatorn ensam. Är den nya uppskattningen motiverad av sådana felaktigheter, som det kan ligga i jordägarens intresse att rätta, vore det ju tvärtom motiverat, att jordägaren bekostar en sådan ny uppskattning.
