Med anledning av vad som ovan anförts vilja vi därför hemställa,
att riksdagen måtte besluta,
dels att den nämnd, som enligt par. 3 i förslag till lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall (Kungl. Maj:ts prop. nr 40) skall pröva skäligheten av jämkning i fråga om allmänna arrenden, även skall erhålla motsvarande befogenhet i fråga om krono- och ecklesiastika arrenden;
dels att arrendet för den tid jämkningen avser må kunna nedsättas med hela värdet av prisstegringen å ifrågakommande jordbruksalster efter den 14 mars 1940;
dels att rätt till jämkning må kunna tillerkännas även sådana arrendatorer, som efter den 1 september 1940 men före den 14 mars 1941 slutit nya arrendekontrakt beträffande gårdar de tidigare innehaft på arrende under sådana villkor, att deras skyldigheter väsentligt utökats i jämförelse med bestämmelserna i det gamla kontraktet;
dels att skyldigheten för arrendator att ersätta brist i stråfoder eller annat jordbruksalster, som skall lämnas vid avträde av arrendet, må kunna helt efterskänkas; samt
dels att, om ny uppskattning skall verkställas i fråga om krono- och ecklesiastika arrenden för ernående av lindring i arrendevillkoren, kostnaden för en sådan uppskattning skall bestridas av jordägaren.
Stockholm den 18 februari 1942.
B. A. Nilsson. Ivar Persson.
216557
