14 Motioner 12 Första kammaren, Nr 209. Iek, att de lagt hinder i vägen för importen. Denna har nämligen, enligt vad som framgår av den i propositionen förebragta utredningen, under en följd av år varit stadd i en ständig och mycket kraftig utveckling. Detta sammanhänger uppenbarligen med det förhållandet, att importen till väsentlig del utgjorts av modeartiklar och andra mera lyxbetonade varor, för vilkas prissättning tullarna icke varit av någon avgörande betydelse. Vad åter beträffar tullarnas inverkan på prissättningen av de inom landet tillverkade konstsilkevarorna, vilka enligt vad av nämnda utredning framgår representera ungefär 90 % av hela förbrukningen, torde tullarnas prisfördyrande effekt icke på långt när varit så stor som man med hänsyn till tullsatsernas höjd kunde vara benägen antaga. På grund av inbördes konkurrens mellan fabrikanterna och nödvändigheten av att lämpa priserna å konstsilkevaror efter priserna å motsvarande artiklar av annat spånadsmaterial synas nämligen tullarna endast till jämförelsevis ringa del hava kunnat utnyttjas. Under det att tullarna sålunda icke torde hava medfört någon starkare belastning å konsumtionen, hava de varit av stor betydelse för uppkomsten och den vidare utvecklingen av den svenska konstsilkeindustrien, vars produkter i nuvarande läge äro till ovärderlig nytta för landet. I och för ett riktigt bedömande av de föreslagna tullnedsättningarna böra i övrigt följande omständigheter beaktas. Genom beslut av 1911 års rilmdag tillerkändes den svenska textilindustrien på förslag av 1906 års tulltaxekommitté ett för sin tid tämligen väl avvägt tullskydd. Emellertid har skyddet i fråga under det trettiotal år, som sedan dess förflutit, förlorat en stor del av sin effektivitet. Detta beror i främsta rummet på det kända förhållandet, att förbrukningen av textilvaror alltmera övergått från tyngre till lättare artiklar, varigenom gällande vikttullar, beräknade i förhållande till varornas värde, i realiteten undergått en successiv och mycket påtaglig minskning. Därtill kommer att industrien fått vidkännas en direkt och till sina verlmingar synnerligen kännbar nedsättning av tullskyddet såsom följd av det år 1933 avslutade svenskengelska handelsavtalet. Under sådana förhållanden är det med stora farhågor som industrien motser den tidpunkt, då efter krigets upphörande de utländska konkurrentindustrierna åter fått sin produktionsapparat i gång. Det kan nämligen då väntas, att från dessa industriers sida skola göras de kraftigaste ansträngningar att bemäktiga sig den svenska textilmarknaden. Att i en sådan med hänsyn till den svenska textilindustriens framtidsutsikter allvarlig situation vidtaga en sänkning av tullarna å konstsilkevaror, vilka tullar hava erbjudit en viss kompensation fór det alltför knappa tullskyddet å flertalet övriga textilvaror, måste anses mindre välbetänkt. Visserligen har i propositionen kunnat åberopas ett av textilrådet under hösten 1940 avgivet yttrande, i vilket textilrådet under vissa förutsättningar förklarade sig icke vilja motsätta sig de föreslagna nedsättningarna av tullarna å konstsilke
