2 Motioner i Första kammaren, Nr 217. Iösta av staten mot skälig ersättning, vars storlek i .händelse av tvist fastställes av riksvärderingsnämnden. Mot detta .stadgande synes i och för sig intet vara att invända. Men det bringar i erinran de många fall då en varuägare omedelbart på grund av redan gällande ransoneringsförfattnin.gar kan förhindras att - för att nyttja lagförslagets formulering - "saluhålla eller försälja eller annorledes överlåta" varor och därvid - ehuru han icke, på sätt i det föreliggande lagförslaget förutsättes, låtit något otillbörligt komma sig till last - saknar möjlighet att få varorna inlösta. Det är sant att inlösning kan påfordras ide fall då ransoneringen .grundar sig på ett beslag. Härom finnas bestämmelser i förfogandelagen. Men i ett mycket stort antal fall har Kungl. Maj:t icke gått så till väga att med stöd av förfogandelagen förordnande meddelats om beslag. Kungl. Maj:t har i -stället ansett sig kunna med stöd av RF § 89 meddela förordnanden om inskränkningar i den enskildes förfoganderätt som varit av samma innebörd som beslag men - åtminstone i regel - icke förbundna med .sådan rätt till inlösning som är utmärkande för beslaget. Det är sålunda enligt gällande ransoneringsförfattningar väl möjligt att den mest lojale näringsidkare genom de av Kungl. M.aj:t utfärdade författningarna och genom åtgärder som ko.mmissionerna med stöd av dem vidtaga förhindras att förfoga över sina varulager eller i varje fall att förfoga över dem på sådant sätt som han kalkylerat med och därigenom lider kännbara förluster. Detta förhållande framstår .som anmärkningsvärt då man anställer en jämförelse med de rättsregler som gälla angående beslag. Särskilt framstår det såsom egendomligt att, då lagstiftaren i förfogandelagen endast i samband med inlösningsrätt ansett sig kunna stipulera den inskränkning i förfoganderätten som beslaget innebär, Kungl. Maj:tj har ansett sig kunna på egen hand stipulera enahanda inskränkning utan någon inlösningsrätt. Men särskilt egendomligt vill det synas att den lojale näringsidkaren skall vara avskuren från en rätt som enligt det nu föreliggande förslaget skall tillkomma den som "i väsentlig mån åsidosätter" meddelade föreskrifter. Tiden synes sålunda vara inne att till skärskådande upptaga de förbud mot förfogande över ransonerade varor som meddelas utan stöd av vare sig förfogandelagen eller den nu föreslagna lagen. Därvid bör särskilt komma under övervägande huruvida det icke vore med rättvisans krav överensstämmande att även i sådana fall under vissa förutsättningar stadga en rätt för ägaren att få varor inlösta. Det skall måhända invändas att något praktiskt behov av en sådan lagstiftning icke yppat sig, i det att Kungl. Maj:t och kommissionerna ändå genom ransoneringsreglernas utformning taga .skälig hänsyn till näringsidkarnas berättigade intressen. Utan tvivel hava på detta sätt många .svårigheter blivit övervunna. Utan betydelse är spörsmålet dock ingalunda, allra minst då det gäller för näringsidkare att under- långa tider ligga inne med varor som de ej få avyttra. Framför allt måste emellertid framhållas att det spörsmål .som föreligger är en rättsfråga
