Motioner i Första kammaren, Nr 218. 7 .måste anses ha rätt att avstänga en handlande från att idka handel med viss ransonerad vara. Med hänsyn till de praktiska svårigheterna att genomföra en avstän.gning med stöd allenast av nämnda författningar hade emellertid kommissionen funnit önskvärt att en form tillskapades, genom vilken avstängning kunde pra.kti.skt genomföras. Detta resonemang torde emellertid icke vara hållbart. De befogenheter som ransoneringsförfattningarna inrymma åt kommissionerna måste nämligen anses förestavade uteslutande av det all.lnännas intresse att åstadkomma en rättvis fördelning av ransonerade varor mellan olika förbrukare. De torde däremot icke få begagnas i ett helt annat syfte - att utöva repression mot näringsutövare, som bryter mot dessa författningar - så mycket mindre som särskilda straff finna.s stadgade för dylika förbrytelser. Det anförda .synes mig starkt tala för att befogenhet att meddela handelsförbud icke bör tilläggas kristidsmyndigheterna utan, i analogi med vad i ovan anmärkta lagrum är fallet, förbehållas domstolarna. En sådan ändring torde i och för .sig icke minska effekten av den föreslagna lagstiftningen. I anslutning till denna ändring bör vidare stadgas, att handelsförbud må meddelas endast i samband med dom, varigenom handelsidkare dömes till ansvar för brott mot ransonerings- eller prisbestämmelse. Till undvikande av att handelsförbudet göres mer eller mindre illusoriskt genom att domstolens beslut därom överklagas torde förbudet böra kunna träda i verkställighet oaktat talan däremot föres. Förutsättning för meddelande av handelsförbud bör, liksom enligt förslaget, självfallet vara ett .mera kvalificerat åsidosättande av ransonerings- eller prisbestämmelse; någon ändring av förslagets formulering på denna punkt .synes under förutsättning av sådan domstol.sprövning som här ifrågasättes icke nödvändig. Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att riksdagen, under förklaring att förevarande lagförslag icke kan oförändrat antagas, måtte för sin del däri «vidtaga sådana ändringar, att befogenhet att meddela .i förslaget avsett förbud att saluhålla eller försälja eller annorledes överlåta ransonerad vara endast tillägges de allmänna domstolarna samt att sådant förbud må meddelas i samband med av.kun- .nande av dom, varigenom handelsidkare dömes till ansvar för brott mot ransonerings- eller prisbestämmelse, såframt han genom detta brott jämte eventuella tidigare liknande brott får anses hava i väsentlig mån åsidosatt dylik bestämmelse. Stockholm den 24 mars 1942. Harald Nordenson.
