6 Motioner i Första kammaren, Nr 218. näringstillstånd antingen domstol eller den myndighet .som meddelat detta tillstånd. I övriga fall - d. v. s. där något särskilt näringstillstånd icke är erforderligt - kan näringsidkare endast undantagsvis och endast på grund av uttrycklig lagbestämmelse berövas sin rätt till näringsutövning. Sådana fall omförmälas i .strafflagen 22 kap. 3 och 4 §§ (försäljning av förfalskade livsmedel resp. Iäkemedel), samma kapitel 14 § (trolöshet mot huvudman). Befogenhet att ådöma den som förfarit brottsligt enligt något av dessa lagrum förlust av den näringsrätt, i vars utövning han förbrutit sig, tillkommer allenast domstol. Där lagbestämmelse härom saknas, kan näringsutövare varken av "domstol eller av administrativ myndighet fräntagas sin näringsrätt. Mot bakgrunden härav synes det även under rådande förhållanden innebära ett synnerligen allvarligt avsteg från erkända rättsprinciper att lägga i underordnad administrativ myndighets hand sådana ytterst långtgående befogenheter som de i propositionen föreslagna. Detta innebär självfallet icke någon misstro mot eller kritik av dessa myndigheter.s ämbetsutövning utan endast ett konstaterande, att de med hänsyn till sin organisation, sina arbetsformer och arbetsuppgifter i allmänhet knappast kunna anses skic-kade att utöva nu avsedda befogenheter. Särskilt må understrykas, att ett handel.sförbud, om icke till- namnet såi varje fall till verkningarna, är att fullt jämställa med .straffpåföljd; då förbudet dessutom kan avse ettflertal varuslag - kanske samtliga de varuslag en näringsidkare saluhållertorde det i själva verket ofta bli .vida kännbarare än sådant straff, .som ådömes enligt ransoneringsförfattningarna. Därtill kommer att förbudets verkningar ingalunda begränsas till den, som förbudet egentligen avser att drabba, d. v. is. näringsutövaren själv; jämväl de hos denne anställda kunna indirekt drabbas av förbudet och genom detta t. o. m. berövas sina existensmöjligheter. Slutligen men icke minst är beskrivningen av det handlingssätt, som kan föranleda nu avsett förbud - att handelsidkaren "i väsentlig mån åsidosätter . . . ransonerings- eller prisbestäm1nelse" - så obestämd till sin innebörd, att den icke fyller de "krav på rättssäkerhet, som med hänsyn till ingripandets allvarliga natur rimligen böra uppställas. Ordalagen synas sålunda icke utesluta en .sådan tolkning, att icke blott av domstolkonstal;e- rade överträdelser av ransonerings- eller prisbestämmelser utan även andra omständigheter - t. ex. blotta misstanken att sådan överträdelse ägt rum - kunna tagas till intäkt för meddelande av handelsförbud. Rättssäkerhetskravet är här desto .mindre tillgodosett .som Kungl. Maj:t i proposition avvisat ett av lagrådet framfört förslag, att kristidsmyndighets beslut om meddelande av handelsförbud skulle få överklagas hos regeringsrätten. Statens livsmedelskommission, som tagit initiativet till förslagets utarbetande, har gjort gällande, att .den föreslagna befogenheten för .kommissio- nerna att meddela liandelsförbud icke innebär någon egentlig utvidgning av deras- befogenheter, eftersom de redan enligt ransoneringsförfattningarna
