Motioner i Första kammaren, Nr 221. 5 ha också att fullgöra ett omfattande arbete, som ställer stora fordringar på dem. De ha bland annat att upprätta avlöningslistor, listor å betingsvinster, reseersättningar, milpenningar och traktamentsersättningar samt kontrollera räkningar från leverantörer, vilket allt fordrar noggrannhet och ingående kännedom om gällande författningar å hit hörande områden. Då dessa kontorister praktiskt taget sakna befordringsmöjligheter, blir deras slutlön ogynnsammare än andra likartade gruppers. Kontoristerna ha fått en plats i tjänsteförteckningen, som man har svårt att finna förklaringen till. Redan 1919 fann statsutskottet anledning antaga, att vissa jämkningar i det då antagna lönereglementet framdeles skulle bliva ofrånkomliga. Utskottet anförde nämligen, bland annat, att utskottet på grund av "den knappt tillmätta tid, som stått till buds för prövningen av den omfattande och invecklade frågan, icke kunnat vidtaga en så ingående granskning av förslaget, som det varit önskvärt" (statsutskottets utlåtande nr 171 sid. 11). Det vore enligt utskottets mening sannolikt, att jämkningar skulle behöva göras, sedan erfarenhet från tillämpningen av reglementet kunnat vinnas, och tillägger utskottet: "Vad nu sagts gäller i första hand det föreslagna avlöningssystemet. Men även i fråga om klassificeringen av befattningshavarna har utskottet funnit det vara omöjligt att bilda sig en bestämd uppfattning, i vad mån en rubbning av förslaget i fråga om en eller annan befattning skulle återverka på andra personalgrupper. Av dessa skäl har utskottet icke kunnat upptaga till prövning de i olika motioner framförda yrkandena på ändring av befattningshavarnas placering å tjänsteförteckningen. Utskottet håller dock före, att beträffande vissa befattningar en närmare utredning kan komma att giva vid handen, att vissa omplaceringar av tjänsterna på löneskalan kunna vara motiverade". Dessa uttalanden av utskottet giva en god belysning av förevarande fråga. Att de olika tjänstegruppernas placering i löneskalan icke skett efter arbetets verkliga vikt och värde lärer svårligen kunna jävas. Den uppfattningen har i vart fall vunnit stadga, att kontoristerna år 1919 fingo en ogynnsam för att icke säga omotiverat låg placering i löne- gradshänseende, så låg till och med, att man skulle kunna säga, att de utgöra en särskilt missgynnad tjänstekategori. Rättvisa och billighet torde därför kräva, att den omplacering på löneskalan, som statsutskottet vid 1919 års riksdag rent allmänt förutsatte bliva en nödvändighet, nu genomföres för kontoristgruppen genom gruppens uppflyttning till lönegrad A 9. I propositionen har föreslagits införande av stationsmästare även i lönegrad A 14, och har såsom skäl härför anförts den relativt stora skillnad i lönegradsplacering, som förefinnes mellan stationsmästare av klass 5 och 6, och att några få poängs skillnad i klassificeringshänseende emel
