Motioner i Första kammaren, Nr 228. 5 En sådan utveckling ligger i hela befolkningens intresse men stöter ständigt på hinder från byggnadsarbetarnas lokala monopolism. Det gäller att bryta detta hinder men samtidigt också sörja för att byggnadsarbetarna få en mera betryggande anställning och få tillfälle att utnyttja sin arbetskraft under större delen av året. Inför detta verkligt stora sociala problem gör man på stället vila och nöjer sig med en propaganda för en socialisering av byggnadsverksamheten, som icke lä1nna.r någon som helst säkerhet för en högre rationalisering. Lyckas man med att på byggnadsväsendets område genomdriva sin socialiseringspolitik, så inträder en uppenbar fara för att därmed ett statligt subventionssystem fastlåses. Men verkningarna komma att sträcka sig ändå längre. Man kan icke utrota den fria enskilda företagsamheten på ett så viktigt område som byggnadsverksamheten utan att följden blir att även andra områden av enskild företagsamhet komma att underkastas en liknande behandling, med påföljd att hela vårt näringsliv förlorar i effektivitet och i förmåga att bära upp ett livskraftigt framåtskridande. Det är säkerligen mången som nu finner att den lättaste utvägen ur bostadsbristens ögonblickliga svårigheter är att ge en statssubvention. När utredningen kunnat genomgå den- omfattande remissapparaten utan allvarligare invändningar på denna punkt, så visar detta endast hur vitt utbredd den uppfattningen är att anlitandet av statsmedel är en lätt utväg ur alla svårigheter. Enkelhcten i en sådan lösning är emellertid endast skenbar och består blott så länge man bortser från frågan varifrån medel skola tas. Föreställer man sig att pengar i obegränsad omfattning finnas att tillgå, så är subventionssystemet tydligen en mycket bekväm väg att lösa bostadsproblemet. Det är karakteristiskt att den nu förebragta- utredningen alldeles förbigår medelanskaffningens svårighet. En sådan utredning kan i varje fall icke göra anspråk på att vara nationalekonomisk, ty i detta uttryck skulle ju just ligga ett hänsynstagande till problemets alla ekonomiska sidor. Det är allmänt bekant att svenska staten för närvarande icke har några medel för nya utgifter och att den icke heller har någon förmåga att skaffa sådana medel, vare sig genom skatter eller lån. Kapitalmarknaden är till den grad ansträngd att staten endast med nöd kan få ihop de verkliga enskilda besparingar som skulle behövas för en sann balansering av budgeten. I en sådan situation kunna nya betydande utgifter endast finansieras genom en inflation av valutan. Vi befinna oss i varje ögonblick inför faran att överskrida gränsen till en inflationshushållning. Den kungliga propositionen accepterar i huvudsak utredningens subventionspolitik och tänker sig att med hjälp av denna kunna få fram ett bostadsbyggande till ett värde av 250 miljoner kronor. Statens bidrag beräknas till 10 %, alltså till 25 milj. kr. Frågan är om budgeten har plats för en så betydande ny statsutgift, men också om kapitalmarknaden har plats för de vida större
