6 M otimwr 11 Första kammaren, Nr 228. anspråk som den stimulerade byggnadsverksamheten skulle komma att ställa. Om svenska folkets bespa.ringar under innevarande är i denna omfattning skola gå. till subvcntionerat bostadsbyggande och ändå. räcka till för annat ofrånkomligt byggande, så blir möjligheten för staten att täcka sina lånebehov genom verkliga besparingar än mera inskränkt än den redan nu är. Hur dä en inflation skall kunna undgàs är en sak som man borde klargöra för sig innan man lättvindigt slår in på bostadssubventionens väg. Att genom inflation anskaffa medel för statssubventioner kan i varje fall icke vara en förnuftig politik. Det innebär ju att man stegrar levnadskostnaderna för hela folket, i huru i mycket skiftande grad, och gör det för att i vissa avseenden sänka dem eller för att i det hela hålla prisstegringen tillbaka. Chefen för socialdepartementet tar i sin framställning icke på något sätt avstånd från de principer som byrächefen Johansson utvecklat i sin promemoria. Godkänner riksdagen Kungl. Maj:ts proposition utan anmärkning, så kommer ett sådant bifall säkerligen att tolkas så som om riksdagen skrivit under de mycket betänkliga riktlinjer för en omläggning av bostadsförsörjningens ekonomi som uppdragits i promemorian. Därmed skulle riksdagen bli ansvarig för ett undanskjutande av den enskilda företagsamheten på ett område där den visat sig vara av utomordentlig betydelse för hela samhällsekonomien. En bestämd reservation är av nöden, att riksdagen icke genom att i ett nödläge bevilja byggnadsverksamheten en tillfällig hjälp på. något sätt ville ha godkänt de planer på ett undanträngande av den enskilda företagsamheten från detta omrâde. Vid oförändrat bifall till propositionen uppstår under alla omständigheter den faran att subventionssystemet kommer att bli permanent. Det kan icke nog starkt betonas att alla ansträngningar mäste göras för att subventionssystemet snarast möjligt kall kunna avskaffas. Staten måste omedelbart sätta i gång en undersökning om en rationalisering av hela byggnadsväsendet, och denna undersökning måste såsom ovan antytts syfta vida längre än den i promemorian omtalade. Myndigheterna måste med det allra snaraste undanröja de hinder, som bestående lagstiftning och dess tillämpning lägga i vägen för en grundligt rationaliserad och förbilligad byggnadsverksamhet. Onödigt dröjsmål i nämnda hänseenden får icke tas till utgångspunkt för fortsatta krav på statlig subvention av bostadsbyggandet. Anses det nu ofrånkomligt att för innevarande år lämna en tillfällig hjälp, så mäste denna begränsas till det absolut nödvändiga. En stark reduktion av den byggnadskostnad på 250 milj. kr. som skall subventioneras bör "genomföras med hjälp av en strängare gallring av subventionsvärdiga byggnadsföretag. Själva subventionen bör minskas genom att en rimlig höjning av hyrorna i nya lägenheter tillåtas. På dessa vägar bör en väsentlig nedprutning av det i statsverkspropositionen begärda anslaget kunna vinnas. Den betydande besparingsmöjlighet, som här föreligger, kan verkligen icke anses likgiltig.
