14.- Motioner i Första kammaren, Nr 234. furirer med ett par eller flera års praktisk tjänstgöring såsom underbefäl måste vara väl lämpade att vid mobiliserade förband placeras i plutonchefs och motsvarande befattningar. Den tjänsterutin de förvärvat måste kunna väl mäta sig med de kunskaper, som den värnpliktige officeren och underofficeren kunnat inhämta under sin utbildningstid. Detta synes oss icke hava tillräckligt beaktats, men sker så, uppkommer därigenom möjlighet att minska på det antal värnpliktiga, vilka eljest måste uttagas för officers- och underofficersutbildning. En följd av att fast anställda och f. d. anställda underbefäl i ökad utsträckning tagas i anspråk för uppgifter, som nu avses för värnpliktiga officerare och underofficerare, måste givetvis bli att värnpliktiga i stället måste tagas i anspråk för underbefälsbefattningar i ökad omfattning. Häremot finnes intet att invända, ty såsom ovan erinrats, följer icke därav en förlängning av tjänstgöringstiden. Vi hålla för vår del före, att de värnpliktiga skola visa stor vilja att genomgå utbildning till underbefäl, d. v. s. att få ett större utbyte av första tjänstgöringen, om de blott äro förvissade om att de icke genom att anmäla sig för underbefälsutbildning löpa risk att uttagas till fortsatt underofficers- och eventuellt även officersutbildning. Vi hålla till och med före, att underbefälsutbildning under angivna förhållanden skulle eftersträvas av de värnpliktiga och att de därför skulle söka före militärtjänstgöringens början inhämta grundläggande militära kunskaper och färdigheter genom deltagande i frivilligt försvarsarbete. I överensstämmelse med denna vår uppfattning finna vi också anledning upptaga frågan, huruvida icke värnpliktstjänstgöringens längd skulle kunna minskas för värnpliktiga, vilka före rekrytutbildningens början inhämtat vissa militära kunskaper och färdigheter. Den till ett år förlängda första tjänstgöringen är ju en statsekonomisk fråga av stor betydelse. Men ifrågavarande tjänstgöringstid innebär därjämte, att ungdomen blir försenad på sin väg ut i förvärvslivet. Därmed är icke sagt, att den i 1941 års värnpliktslag inskrivna tjänstgöringstiden under rådande förhållanden bör förkortas. Densamma är säkerligen erforderlig för att dana våra värnpliktiga till goda soldater, och utan tvivel är svenska folket berett att bära de bördor, som värnet av vår frihet och vårt oberoende kräver, och att därjämte av vår ungdom fordra, att den skall taga på sig den börda, som en efter tidigare svenska förhållanden lång värnpliktstjänstgöring kräver. Men förhållandena kunna ändras, och det gäller då att hava så ordnat, att de värnpliktiga - även om utbildningstiden skulle bestämmas kortare än för närvarande - kunna nå det militära utbildningsmål, som nu är uppställt. Vi ifrågasätta därför, om man icke borde utreda frågan om ordnande av militär utbildning i hemorten för den manliga ungdomen, innan denna når värnpliktsåldern, och att lägga denna utbildning så, att därunder förvärvade kunskaper och färdigheter kunna utgöra grund för de värnpliktigas
