U Motioner i Första 1.-mnønarcn, N r 236. måttet i kvalitativt avseende. Till följd av dessa omständigheter har härordningen blivit relativt dyr i förhållande till den valuta som erhålles . Erfarenheterna från 1914 års försvarsordning voro desamma. Den 1 november 1920 utgjorde antalet vakanser vid armén i procent uttryckt 57,9. 1919 års försva.rsrevision framhöll, att rekryteringen slagit fel också i kvalitativt avseende. l samma mån som rekryteringssvårigheterna ökades, sågo truppförbandscheferna sig nödsakade att sina fordringar på volontärmatcrielets kvalitet för att icke behöva stå inför utsikten av så stora vakanser, att tjänstens behöriga upprätthållande därigenom skulle ävcntyras. Detta allmänt kända förhållande bestyrkcs bland annat därav, att ett mycket stort antal av de antagna volontärerna icke kunde befordras eller användas som beställningsmänf Förliållandena vid marinen voro under denna tid för övrigt likartade de vid armén. Det framgår, bl. a. av uttalanden av år 1912 tillkallade sakkunniga för utredning av vissa frågor rörande skeppsgossekårerna, att flottan hade att dragas med stora vakanser. Sin slutsats, att skeppsgossekårerna voro nödvändiga, grundade dessa sakkmmiga på att antalet vakanser vid flottan skulle ha varit betydligt större, därest icke skeppsgossekårerna funnits. Utan tvekan torde de allmänna förutsättningarna för att manskapsrekryteringen numera skall ge ett förhållandevis gott resultat vara betydligt bättre än under de tidsperioder, varifrån ovan anförda exempel äro hämtade. Därför lär det dock icke vara rådligt att helt bortse från de erfarenheter, som hittills gjorts beträfiande möjligheten att tillfredsställande rekrytera större manskapskadrer. Dessa erfarenheter böra i stället nyttiggöras, och åtgärder vidtagas för att i möjligaste mån eliminera med manskapsrckryteringen sammanhörande riskmoment. Befintligheten av dylika riskmoment har också framliävts av 1942 års försvarsberedning, som framhåller (propositionen sid. 51), att försvarsutredningen föreslagit en procentuellt större ökning av antalet fast anställt manskap än av antalet underofficerare. Även om hänsyn därvid toges till den förlängning av den första anställningstiden, som försvarsutredningen föreslagit, mäste likväl möjligheterna till underofficersbefordran bliva procentuellt mindre för dem, som taga fast anställning vid armén, än vad för närvarande är fallet. Detta kan leda till försämrad rekrytering . Kungl. Maj:t har dock i föreliggande proposition i stort biträtt försvarsutredningens förslag ifråga om avvägningen mellan antalet- fast anställt manskap och antalet underofficerare. Det allmänt kända förhållandet, att ungdomen i allt större utsträckning söker sig till sådana yrkesområden, inom vilka framtidsmöjligheterna te sig relativt ljusa, gör det till en angelägenhet av största betydelse, att befordringsmöjligheterna inom försvarsväsendet inte försämras i förhållande till för närvarande, allrahelst som deæa möjligheter inte ens nu äro särskilt goda. Åtgärden att väsentligt öka manskapskadern utan att sanitidigt vidtaga åtgärder för att bibehålla befordringsmöjligheterna vid samma procentuella nivå som tidigare måste komma att menligt inverka på rekryteringen. Tillgodoseendet av elasticitetskravet genom att öka manskapskadrerna utan en motsvarande ökning av antalet underofficerare
