Motioner fi Första kammaren-, Nr 236. 7 lär sålunda komma att medföra, att utbytet av de på försvarsväsendet nedlagda kostnaderna blir mindre än eljest. Från dessa utgångspunkter lär en i förhållande till 1941 års försvarsutredning och den föreliggande propositionen reducerad manskapskader vara erforderlig för att ett kvalitativt fullgott resultat av manskapsrekryteringen skall kunna påräknas. Möjligheterna för en mera vittgående sådan reducering torde dock få anses begränsade, eftersom behovet av någorlunda kvalificerat utbildningsbefäl och förhandsmän vid truppförbanden (lnotsv.) icke lär kunna fyllas genom anlitandc i större utsträckning av värnpliktigt befäl.-Ändock torde vissa förutsättningar för en reducering av stamkadern finnas, och dessa böra på anförda skäl tillvaratagas. Främst torde därvid böra uppmärksammas, att de av-1941 års försvarsutredning föreslagna personalstaterna, såsom närmare framgår av utredningens betänkande, i viæa fall räkna med ett förhållandevis stort antal fast anställda meniga. Sistnämnda förhållande är rådande vid vissa av arméns specialtruppslag, kavalleriet, pansartrupperna, artilleriet och luftvärnet samt vid flottan och kustartilleriet. I samband med behandlingen av frågan om befordringsförhållandena inom kavalleriets manskapsgrader framhåller sålunda föredragande departementschefen bl. a. (propositionen sid. 225), att vissa beställningshavare vid kavalleriet icke äro avsedda att erhålla furirsutbildning, och därför icke kunna vinna furirsbefordran. Pansartruppernas behov av fast anställt manskap behandlas av departementschefen (propositionen sid. 233) medutgångspunkt från ett av chefen för armén i remissyttrandet framfört förslag om en avsevärd utökning av framförallt antalet meniga. Departementschefen biträder delvis chefens för armén uppfattning och föreslår en kader av bl. a. vicekorpraler och meniga av sådan storleksordning, att det också här torde komma att föreligga organisatoriska hinder för de fast anställda att få genomgå furirsutbildning och vinna befordran till furirer. Beträffande artilleriet finner departementschefen (propositionen sid. 237) av försvarsutredningen föreslagna personalkadrer lämpligt avvägda. Utredningsförslaget på denna punkt synes innefatta ett större antal beställningar för meniga än som kan anses oundgängligen erforderligt för underbefälsrekryteringen. För flottans vidkommande föreslås ifråga om fast anställt manskap en personalkader,.som innefattar ett betydligt större antal meniga än furirer (propositionen sid. 487), trots att föredragande departementschefen ansett sig kunna. i förhållande till försvarsutredningens förslag något minska antalet meniga. Förhållandet är likartat vid kustartilleriet, där departementschefen (propositionen sid. 546) dock, under erinran om att proportionerna mellan antalet meniga och antalet underbefäl varit sämre i 1936 års försvarsordning, i allt väsentligt ansluter sig till de av försvarsutredningen för kustartilleriet gjorda personalberäkningarna. Det synes uppenbart, att hållandet av en stamkader, inom vilken inte samtliga därförlämpliga beställningshavare kunna genomgå underbefälsutbildning och vinna befordran till underbefälsställning, medför ett ytterligt allvarligt riskmoment för att rekryteringsutfallet skall bli dåligt. Efter den förlängning av tjänstgörings
