att skjuta vedergällningssynpunkten allt mer åt sidan och ge ökat utrymme åt förbättringssynpunkten. Tendensen i strafflagstiftningen har därför blivit att överge vedergällningsteorin och i straffet se ett omhändertagande i syfte att skydda samhället mot notoriskt oförbätterliga individer, men av de förbätterliga göra hedervärda och nyttiga människor. Detta omhändertagande spänner över ett register, som den moderna lagstiftningen strävar att differentiera och bredda allt efter den felandes typ. Alltifrån den isolering, som betingas av brottslingens farlighet för omgivningen, till den skyddsuppfostran eller övervakning, som tar sikte på att återföra vilsegångna ungdomar till goda seder, sträcker sig numera skalan av samhällsingripanden mot de felande. Det gemensamma syftet är emellertid att tillgodose samhällets självuppehållelse, dess sannskyldiga nytta, och att just därför i största möjliga omfattning i det samhällsnyttiga arbetet återinföra de omhändertagna, moraliskt resa upp dem, stärka och utveckla deras goda anlag, återskänka dem ambition och aktning för det egna människovärdet.
Vedergällnings- och hämndesynpunkten leder följdriktigt fram till en straffverkställighet, som i princip innebär kroppslig eller själslig pina eller båda i förening. Där är det främst frågan om att låta den felande med ett större eller mindre mått av lidande umgälla vad han förbrutit. Är straffets dominerande uppgift att utkräva hämnd, så finnes intet att anmärka på logiken i en verkställighet, som kulminerar i tortyr. Avser straffet åter i främsta rummet att åt samhället och det nyttiga samhällsarbetet återbörda de felande, då måste onekligen straffverkställigheten väsentligen utformas som ett system av fostran, av moralisk undsättning, hjälp och återupprättelse, visserligen icke utan uppgivande av de kompletterande generalpreventiva synpunkterna. Då blir det icke längre frågan om »öga för öga och tand för tand». Då blir det en naturlig angelägenhet att forma verkställigheten till ett instrument för samhällets strävan att på en gång dugliggöra sina medborgare och avhålla dem från brott.
Det lider intet tvivel att verkställighetens utgestaltning som fostran till medborgerlig duglighet betecknar en både riktig och nödvändig anpassning efter strafflagstiftningens egen tendens. I längden torde det också bli vanskligt att bevara en straffverkställighet, alltjämt färgad av vedergällningsprincipen, medan strafflagstiftningen får sin färg av uppfostrings- och förbättringsprincipen. Det är i högsta grad osannolikt att vår straffrätt skulle retirera till vedergällningsståndpunkten. En sådan reträtt skulle stå i strid med hela den humana syn på personlighet och människovärde, som besjälar vårt fria folkliga självstyre. Det kan tvärtom antagas, att strafflagstiftningens utveckling kommer att fullföljas på uppfostrings- och förbättringslinjen. Det måste vid sådant förhållande tillses, att verkställigheten följer med i utvecklingen och får de former, som stödja och främja strafflagstiftningens sociala intentioner. I annat fall är det fara värt att klyftan mellan de två vidgas. Den har tyvärr redan blivit ganska bred.
