Nr 18.
Av herr Engberg m. fl., om en översyn av straffverkställigheten
vid frihetsstraff.
Brott och straff ingå som orsak och verkan i en social kausalkedja. En
på visst sätt beskaffad handling utlöser en på visst sätt beskaffad påföljd.
Utlösningen sker automatiskt i samma mån polisväsendet äger förmåga att
uppspåra och finna den brottslige. Reaktionen mot en handling kommer
inför det allmänna medvetandet att framstå som oskiljaktigt förknippad
med handlingen själv. Ju starkare och allmännare detta medvetande är,
desto starkare och allmännare blir straffets återhållande och hämmande
effekt på benägenheten att begå en sådan handling. Häri har man att söka
en av straffets sociala funktioner, det återhåller, hejdar och dämpar lusten
till vissa handlingar.
Men straffet har tilldelats jämväl en annan social funktion. Det har betraktats som en samhällets vedergällning. Genom sin handling har den felande åsamkat sig samhällets förkastelsedom. Han har förbrutit sig mot samhället, som därför kräver att hans brott skall sonas. Samhället skall vedergälla hans missgärning, hämnas den skada han genom sin handling vållat. Han skall på kännbart sätt, kroppsligt och andligt, undfå sina gärningars lön. Denna syn på straffet som en samhällets hämnd- och vedergällningsakt emot brottslingen har otvivelaktigt haft och har alltjämt många anhängare. Brottslingen skall »klämmas efter». Det lidande han har tillfogat andra skall i möjligaste mån utkrävas av honom själv. Det är om man så vill en slags kompensation. Lidande mot lidande, skada mot skada, marter mot marter.
Men även brottslingen är en människa och en medlem av samhället. Han kan till en viss punkt ha varit samhällsduglig och måhända oförvitlig. I och med brottet har han vikit av från samhällsnyttans väg. Vid sidan av intresset att straffa honom för att återhålla andra från samma brott och för att uttaga samhällets vedergällning därför anmäler sig alltså också intresset att återställa hans samhällsnyttighet, sätta in honom på hans plats igen, restaurera och reparera honom i stället för att bryta ner honom och fullborda hans moraliska sammanbrott. Till funktionerna att avhålla och vedergälla sällar sig funktionen att fostra, återställa och ånyo dugliggöra.
De tre nämnda funktionerna ha konkurrerat med varandra. De ha haft företräde allt efter samhälls- och rättsordningens utvecklingsstadier. Ett faktum är emellertid, att hela andan i den moderna socialpolitiken kommit
