Motioner i Första kammaren, Nr 271. 11 den. Man vet, att skatten finnes samt att den under vissa förutsättningar kan komma att träffa med tämligen stor tyngd. Det är denna risk, om vars reella innebörd man måhända ej alltid äger full klarhet, som utgör det återhållande momentet. Det bör i detta sammanhang även framhållas, att merinkomsten av skogsbruk skall summeras till merinkomsten av jordbruk och att det skattefria bottenavdraget av 3.000 kronor sålunda göres från sammanlagda merinkomsten av skogs- och jordbruk. När avverkningarna skola utföras under vinterhalvåret, kunna jordägarna icke bedöma eller överblicka den kommande skördesäsongens utfall och eventuell inkomstökning av jordbruket. Inträder inkomststegring inom jordbruket, blir även för små skogsägare hela merinkomsten på skogsavverkningen krigskonjunkturskattepliktig. Detta förhållande medverkar i hög grad till att särskilt hos de mindre skogsägarna skapa olust mot ökade avverkningar. Då avverkning av brännved med laga tvång ålegat skogsägarna, har obenägenheten mot avverkningar främst berört industrisortimenten. Detta förhållande bestyrkes jämväl av de här ovan framlagda statisti.ska uppgifterna, vilka främst visa, att totala avverkningen av massaved nedgått på ett oroväckande sätt. Det är även ett känt förhållande, att utbudet från de mindre skogsägarnas sida av industrivirke och särskilt massaved nedgått i alla delar av riket samt att industriföretagen icke kunnat kontraktera råvara i erforderlig omfattning. Kungl. Maj:t har därför även efter yrkande av bränslekommissionen funnit nödvändigt förelägga riksdagen förslag om sådan ändring av lagen om avverkningsskyldighet, att massaveden inlägges inom produktionspliktens ram. Försörjningssituationen beträffande virke är emellertid nu så svag, att behoven icke kunna förutses bli täckta enbart av de kvantiteter, som rimligen kunna åläggas skogsägarna med laga avverkningstvång. Såsom bränslekommissionen vid upprepade tillfällen framhållit, måste man därutöver lita till frivilliga avverkningar. Det återhållande moment, som krigskonjunkturbeskattningen å skogsbruket ovedersägligen utgör, blir då av betydelse. Detta återhållande moment är icke endast en teoretisk spekulation. Att det är en praktisk realitet, med vilken man måste räkna, lärer kunna omvittnas av alla, som varit i tillfälle att ute i bygderna taga del av uppfattningen bland skogsägarna och motiven för deras handlande. I enlighet med det ovan sagda hysa vi sålunda den uppfattningen, att, även om det totala belopp, som krigskonjunkturskatten utkräver av skogsägarna, är tämligen måttligt, sagda skatteform likväl har urnpsykologisk synpunkt så oförmånliga återverkningar på skogsägarnas benägenhet att frivilligt företaga avverkningar, att densamma vållar allvarliga faror för folkhushållets förseende med viktiga råvaror. Då därtill kommer att skatten ur statsfinansiell synpunkt är tämligen betydelselös, och då den ej kan ha några nämnvärda återverkningar på prisbildningen och köpkraften, få vi hemställa, att densamma för skogsbrukets vidkommande helt slopas. Vi tillåta oss framhålla, att centrala krigskonjunkturskattenämnden, med vilken kommerskol
