10 Motioner i Första kammaren, Nr 274. Nr 274. Av herr Lindblom m. fl., i anledning av Kungl. Maj.-ts proposition med förslag till lag om hyresreglering m. m. I propositionen nr 301 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga lag om hyresreglering m. m. Allmänna synpunkter. Föredragande departementschefen, som finner en hyresreglering nödvändig, räknar uppenbarligen med att en dylik reglering kan komma att medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser. Erfarenheterna av den hyresreglering som ägde rum under åren 1917-1923 bekräfta ju också på ett mycket bestämt sätt, att en regleringslagstiftning på hyresområdet ur åtskilliga synpunkter är betänklig. Det må i sådant hänseende erinras om att den tid, under vilken de tidigare hyresstegringslagarna gällde, kännetecknades av en katastrofalt sjunkande bostadsproduktion och detta ehuru nybyggda fastigheter under praktiskt taget hela tiden voro undantagna från regleringen. Sedan man genom 1919 års lag indragit även nyuppförda hus under regleringen, blev man nödsakad frigiva dem redan ett år därefter. Vidare må framhållas de ödesdigra sociala verkningarna av de hinder som i lagen stadgades mot att uppsäga hyresgäster till avflyttning, vilket medförde att den naturliga omflyttningen upphörde, något som i Stockholm tog sig det paradoxala uttrycket att bostadsnöden skärptes trots att antalet eldstäder i förhållande till folkmängden samtidigt ökade. Mot bakgrunden av dylika erfarenheter kan man uppenbarligen på alIvar ifrågasätta, huruvida det verkligen är till gagn vare sig för det allmänna eller för de enskilda att hyresmarknaden indrages under en statlig reglering. I varje fall vill det synas, att det hade varit önskligt att, på detta liksom på andra ekonomiska områden, först slå in på vägen att söka skapa ett frivilligt samgående i saken mellan statsmakterna och partsorganisationerna på hyresområdet. Det är emellertid möjligt, att tiden icke medgivit en prövning av denna utväg, och då remissinstanserna, låt vara med undantag för Sveriges fastighetsägareförbund, tillstyrkt en reglering genom lag, torde man, trots anförda betänkligheter, vara nödgad acceptera ståndpunkten att även hyresmarknaden bör göras till föremål för legislativ reglering. Därav följer dock icke, att den lag som nu föreslås till antagande kan anses ägnad att på bästa sätt tillgodose de syften som lagen bör främja. Då man gör reda för sig, vilka dessa syften äro, skulle man enligt vår
