en ökad spridning av särskilt gonorrén bland 16—17-åringar är blott de mest påtagliga symptomen på sjukdomen. Ännu allvarligare är, att detta nöjesliv såsom ovan påpekats försvårar och förhindrar all ungdomsvård överhuvud. Med en viss rätt frågar man sig därför: Vad skall det egentligen tjäna till att vi arbeta för de ungas bästa, för deras andliga uppbyggande och bevarande, när de nedbrytande krafterna tillåtas en sådan skyddad existens och ohämmad utveckling. Inte nog därmed. De positivt uppbyggande krafterna undanhållas det moraliska och ekonomiska stöd, som gives på andra arbetsfält. När det gäller barnen, skolungdomen, sjuka, åldringar o. s. v. giver samhället sitt stöd åt arbetet i form av lokaler, utbildade lärare och vårdare. Något motsvarande sker icke i nämnvärd utsträckning i vad det gäller vården av den pubertetsungdom, som icke besöker realskolor, läroverk o. dyl. utbildnings- och undervisningsanstalter. Detta betyder, att minst 85 procent av landets pubertetsungdom är ställd utanför en planmässig och medveten ungdomsvård. För en mycket stor del av denna lättledda och ytterst sårbara ungdom blir det offentliga nöjesfältet umgängelselivets medelpunkt och den plats, där man tillbringar sin fritid. Att denna ungdom har ett legitimt nöjesbehov förnekas inte och detta kräver sin tillfredsställelse. Men den moderna utvecklingen på nöjeslivets område, vilken utveckling ingalunda är enbart en kristidsföreteelse, har medfört, att nöjeslivet fått onormala proportioner på bekostnad av såväl sunt hemliv som gagnelig fritidsverksamhet. Denna utveckling åtnjuter samhällets skydd.
Helt privata liksom av bolag ledda och utnyttjade nöjesföretag, såsom danslokaler, buskdansbanor och tivolin, där dansen är inkomstkälla, ha ingen som helst positiv uppgift i tider som dessa, då så många andra och bättre former av nöjesliv stå till buds. De verka endast neddragande och utgöra ett starkt hot mot folkhälsan. Så länge de tillåtas omöjliggöres en effektiv ungdomsvård. Sedan länge ha vi en lagstiftning, som förhindrar, att minderårigas arbetskraft otillbörligt utnyttjas. Det är nu lika nödvändigt, att ungdomen skyddas mot nöjesgrossisternas exploatering av ungdomens ekonomiska och andliga tillgångar. Ungdomens nöjesbehov kan icke jämställas med dess behov av mat och kläder. Det förra är alltför ömtåligt och kan alltför lätt snedvridas, vilket redan skett i skrämmande utsträckning. Därom vittnar inte minst ett hejdlöst och besinningslöst dansraseri. Vi ha en lagstiftning, som i möjligaste mån garanterar, att de personer, som handhava undervisningen i skolorna, äga nödiga kvalifikationer för sin uppgift. Vi äro nu i lika stort behov av att de personer, som skapa och gestalta pubertetsungdomens nöjes- och fritidsliv, äga vissa kulturella och etiska kvalifikationer för detta viktiga värv. Att de såsom nu ofta äro blott skickliga affärsmän, endast förringar deras lämplighet i detta stycke.
Lösningen.
Vi få inte ett ögonblick hängiva oss åt illusionen, att det räcker med isolerade eller enbart lokala åtgärder såsom ökad kontroll, allvarliga tal i pauserna mellan danserna och liknande. Vi ha heller inte att vänta på en förädlad smak hos den ungdomliga publiken eller sätta vårt hopp till upplysning och propaganda. Frågan är mycket mera komplicerad och svårlöst an så.
Nöjesfrågan ingår som ett led i ungdomsvården överhuvud. Det gäller således att finna de stora linjerna för en sådan. Vid lösningen måste det
