bliva en intim samverkan mellan hem, samhälle, frivilliga krafter och ungdomen själv.
Hemmens uppgift förbigås i detta sammanhang och uppmärksamhet ägnas uteslutande åt ungdomens sammankomster utanför hemmen.
»Nöjesfrågan» är en andragradsekvation, där de sökta rötterna äro
1) fritidsliv och
2) nöjesliv i egentlig mening.
Ekvationen måste lösas inifrån av ungdomen själv och med stöd av samhället och de äldre.
Genom våra dagars ungdomsvärld går nu en vågdelare. På ena sidan befinner sig den passiva ungdomen. Den har fostrats av bl. a. nöjesindustrin till denna passivitet och saknar i stort sett andliga och sociala intressen. Det är i huvudsak denna sortens ungdom, som tränges bakom nöjenas portar i tid och otid. På den andra sidan av vågdelaren möter den aktiva ungdomen, som har intressen och som vill något. Denna aktiva ungdom finner vi främst i klubbar och föreningar av olika slag. Denna klubb- och föreningsverksamhet är numera förgrenad inom alla samhällsklasser och över hela vårt land. En vädjan till denna ungdom att intensifiera denna sin verksamhet torde icke förklinga ohörd. Det gäller nämligen att få det redan befintliga kanalsystemet av hobby- och fritidsverksamhet så månggrenat och effektivt, att det drager till sig nöjesfältens och de rökiga kaféernas håglösa skaror.
Ett led i rätt riktning är säkerligen bildandet av ungdomsråd med representanter dels för ortens olika ungdomsorganisationer och dels för samhälleliga myndigheter. Genom sådan samverkan mellan organisationerna och samhället få de förra större slagkraft och den frivilliga ungdomsvården blir mera enhetlig och planmässig. Härigenom ökas ock möjligheterna att få de lokala samhällsorganen moraliskt och ekonomiskt stödjande bakom. En sådan anordning skulle även främja villigheten hos präster, läkare, ingenjörer, lärare och andra frivilliga krafter att som studiecirkelledare och föredragshållare ställa sina kunskaper och erfarenheter till den aktiva ungdomens förfogande.
Detta om fritidslivet. Det kan inte ersätta nöjeslivet i egentlig mening, men reducera detsamma till normalt omfång.
Vad landsbygdens offentliga nöjesliv beträffar borde detta helt och hållet skapas och gestaltas av ungdomsorganisationerna och då helst genom samverkan. Regelbundna dans- och lekaftnar i folkhögskoleanda, anordnade av socknens ungdomsråd, synes mig vara en framkomlig väg. Likaså kunde ungdomsrådet med lämpliga mellanrum samla bygdens ungdom till särskilda ungdomsdagar med givande program.
Den naturliga konsekvensen av lokala ungdomsråd är bildandet av länsungdomsråd för varje län. Länsungdomsrådets uppgift skulle vara att understödja de lokala ungdomsråden i deras verksamhet. Detta kunde ske bl. a. genom anordnandet av ungdomsledarkurser och ungdomsdagar i olika delar av länet, ägna uppmärksamhet åt ungdomsfrågor av olika slag och draga upp riktlinjer för ett kultiverat och ansvarsburet nöjesliv. En resesekreterare i ungdomsrådets tjänst skulle ha en mycket stor uppgift att fylla.
