2 M otiøner i Första kammaren, N r 2.92. De här omnämnda förhållandena ha medfört, att ålderdomshemmen, som vid anskaffandet beräknats för ett betydligt större antal understödstagare, nu på ett flertal platser endast till en del beläggas. Denna utveckling har till och med förorsakat, att fattigvårdssamhällen helt nedlagt sin verksamhet på detta område. Tendensen torde i allmänhet vara densarmna, även om den som regel endast medfört en betydande inskränkning av verksamheten. Uppenbart torde vara, att dessa fastigheter på många ställen icke utnyttjats på ett rationellt och ekonomiskt försvarbart sätt. Underhålls- och driftskostnader bli dock i stort sett desamma som när fastigheten fullt utnyttjas." De anförda synpunkterna torde alltjämt äga sin riktighet, och den lösning motionärerna förorda torde fortfarande för många landskommuner vara ändamålsenlig. Motionen föranledde visserligen ingen riksdagens åtgärd. Statsutskottet avstyrkte densamma genom att framhålla, att vissa betänkligheter talade mot bifall till motionen, men utlåtandet giver icke vid handen, varpå dessa betänkligheter grundades. Jag hyser dock den meningen, att om riktlinjerna för det allmännas verksamhet på hithörande område utformades i enlighet med vad som föreslogs i nämnda motion, skulle därigenom skapandet av pensionärshem på landsbygden i hög grad befrämjas, och därför borde denna fråga ånyo prövas av riksdagen. Men kommunerna borde emellertid kunna få statsbidrag icke endast vid ombyggnad av ålderdomshem i enlighet med förslaget av 1939 utan jämväl till nybyggnad, där halva fastigheten användes till ålderdomshem samt andra hälften till lägenheter av ett rum och kök eller rum med kokvrå, vilka lägenheter kunde disponeras av dem för vilka intet vårdbehov föreligger. Det finns utan tvivel åtskilliga landskommuner, där frågan om nybyggnad av ålderdomshem är aktuell. Det föreligger ävenledes ett behov av att kimna bereda ett mindre antal folkpensionärer en god och billig bostad, Om här berörda behov kunde lösas genom byggandet av en gemensam fastighet och statsbidrag erhållas till den del som avser pensionärshem, skulle detta säkerligen i hög grad både stimulera intresset att bygga och, vad som är inte mindre betydelsefullt för mindre kommuner, förbilliga byggnadskostnaderna i icke ringa mån. Dessa bli sannolikt c za 30 % lägre för en gemensam fastighet, än om ålderdomshem och pensionärshem skola byggas var för sig. [Därtill kommer, att driftskostnaderna för värme också bli billigare i det förra fallet än i det sonare. Enbart ekonomiska skäl tala sålunda för behovet av ändrade grunder för statsbidragen till pensionärshemmen. Vidgade möjligheter för kommunerna på landsbygden att erhålla statsbidrag till här berörda verksamhet skulle dessutom i icke ringa mån tjäna det syfte, som departementsdhefen vill främja genom de höjda statsbidragen, nämligen en allmän utbredning av pensionärshemsbyggandet.
