Hoppa till innehållet

Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/804

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

8 Motioner i Första kammaren, Nr 299. väsentligen enahanda förhållanden, bedömts på ett sätt av en tillståndsmyndighet och på ett annat sätt av en annan myndighet. De sakkunniga hade därför funnit övervägande skäl tala för att handläggningen av ifrågavarande ärenden överlämnades åt en central myndighet, arbetsrådet, varigenom framför allt skulle vinnas en önskvärd enhetlighet vid tillämpningen av reglerna om utsträckt affärstid. Inom en ej allt för lång tid efter den nya lagens ikraftträdande borde nämligen en relativt stadgad praxis hava hunnit utbildas. De sakkunniga påpekade vidare, att det av dem förordade systemet skulle medföra en lättnad i de nuvarande tillståndsmyndigheternas, särskilt länsstyrelsernas, av andra arbetsuppgifter starkt betungade verksamhet, samt erinrade om vad föredragande departementschefen - såsom nyss anmärkts - anfört härom i propositionen till 1939 års riksdag. I Kungl. Maj:ts proposition nr 349 med förslag till ny butiksstångningslag har emellertid, med frångående av de sakkunnigas enhälliga förslag om en central myndighet, som skulle råda bot på de nuvarande otillfredsställande förhållandena på detta område, förordats, att länsstyrelserna skulle fungera som tillståndsmyndighet. Föredragande departementschefen har därvid hänvisat till en i propositionen (sid. 58 och 59) gjord sammanfattning av de skäl, som i remissyttrandena åberopats mot att arbetsrådet skulle tjänstgöra som tillståndsmyndighet, samt erinrat om att ett realiserande av de sakkunnigas .förslag otvivelaktigt skulle förorsaka avsevärt ökade kostnader för det allmänna. Vad i den kungl. propositionen anföres som skäl mot att arbetsrådet får fungera som tillståndsmyndighet är enligt vår mening icke övertygande. Till en början må framhållas, att flertalet av de argument mot dessa ärendens handläggande av en central myndighet, som åberopats i nyssnämnda sammanfattning av yttranden, i lika hög grad äro riktade mot ett överflyttande av tillståndsgivningen från magistrat och kommunalborgmästare till länsstyrelse - vilket föreslagits i propositionen - som mot överflyttande av tillståndsgivningen från de nu fungerande myndigheterna till arbetsrådet, vilket förordats av de sakkunniga. Detta framgår klart av de skäl, som i förutnämnda sammanfattning angivas. Där framhålles sålunda, att varje fall måste bedömas med hänsyn till bland annat hälsovårdsV, ordnings-, säkerhets- eller liknande lokalbetonade synpunkter, att enbart sändandet av ansökningar och rapporter fram och tillbaka till Stockholm komme att kräva åtskillig tid, som nu icke behövde ifrågakomma, att nuvarande tillståndsmyndigheter lättare än arbetsrådet genom telefonsamtal med lokala myndigheter kunde inhämta kompletterande upplysningar, att de själva hade tillgång till handels- och näringsregistren, att de på grund av kännedom om ortsförhållandena kunde bilda sig ett självständigt omdöme i förekommande frågor o. s. v. - Flertalet av de