Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/812

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

16 Motioner i Första kammaren, Nr 300. Från lagens tillämpning har bl. a. undantagits "befattningshavare i överordnad ställning". Med hänsyn till arbetsförhållandenas natur inom detaljhandeln har begreppet överordnad befattningshavare erhållit en alldeles för snäv innebörd. Vid bedömande av arbetsledarefunktionen i en detaljhandelsaffär får man icke bygga på samma grunder, som tillämpas inom industrien. På enahanda sätt som en köpmän själv brukar göra, kan en arbetsledare i en affär normalt deltaga i den underordnade personalens arbete men ändock intaga en lika otvetydig förmansställning som en industriell arbetsledare, vilken endast undantagsvis tar del i de underlydande arbetstagarnas arbete. Under alla förhållanden borde det vara klart, att butiksföreståndare skulle falla utanför lagen. I propositionen invändes, "att förhållandena mången gång äro sådana, att butiksföreståndarens arbete endast obetydligt skiljer sig från det, som vanliga arbetstagare inom detaljhandeln utföra". Risken för att föreståndarebegreppet får en för vid omfattning torde emellertid kunna elimineras genom att man i motiven till lagen definierar detsamma på sådant sätt, att själva föreständareställningen klart markeras. I lagförslagets 4 § har man bibehållit regeln, att ordinarie arbetstiden skall utgöra 48 timmar per kalendervecka med allenast en mindre modifikation beträffande sådana affärer, vilka i regel hålla öppet på sön- och helgdagar. Under förberedelserna till nu gällande arbetstidslag för detaljhandeln gav en enstämmig köpmannaopinion uttryck åt uppfattningen, att ordinarie arbetstiden borde uttagas efter en genomsnittsberäkning, så att arbetstiden skulle utgöra 48 timmar i veckan i genomsnitt för varje period om tretton veckor. Härigenom skulle arbetstiden bättre kunna regleras efter den naturliga rytmen i affärerna med beaktande av de starka säsongvariationerna inom ett flertal branscher. Den praktiska erfarenheten synes till fullo hava ådagalagt olägenheten av att inom detaljhandeln ordna arbetstiden efter allmänna arbetstidslagens mönster. Behovet av en genomsnittsfördelning per trettonveckorsperiod har icke minst understrukits i förhandenvarande krisläge. Departementschefen gör i propositionen gällande, att rätten till överflyttning av arbetstid icke skulle ha visat sig oundgängligen nödvändig, eftersom man i det före arbetstidslagens ikraftträdande gällande riksavtalet mellan Handelns Arbetsgivareorganisation - eller som den då hette Köpmännens Garantiförening - och Svenska Handelsarbetareförbundet stadgat 48 timmars arbetsvecka utan någon genomsnittlig beräkning för längre period. Denna bestämmelse bör emellertid ses i samband med övertidsreglerna i nänmda riksavtal. Det hette sålunda i avtalet: "Som övertid räknas ej expediering av kunder, som äro inne i affären vid stängningstiden men ej hunnit expedieras, ej heller den tid, som åtgår för den dagliga städningen och iordningställandet av affärslokalen, till vilka göromål även räknas redovis