Hoppa till innehållet

Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
5
Motioner i Första kammaren, Nr 31.

Nr 31.


Av herr Bengtsson m. fl., angående akademisk lärares rätt

att idka privat verksamhet.


Enligt kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 211) angående villkor och bestämmelser beträffande avlöningsförhållandena för professorer m. fl. vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet må med ordinarie professorsbefattning — utom i medicin — icke förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat. Ej heller må med sådan befattning förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat som aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, så framt ej universitetskanslern medgiver, att uppdraget eller befattningen får mottagas.

Denna bestämmelse har tillkommit för att förhindra en förening av professorstjänst med annan tjänst av sådan art, att den akademiska lärarverksamheten därigenom skulle bliva lidande. Universitetskanslerns prövningsrätt ger härutinnan goda garantier för en skälig avvägning av universitetets och elevernas intresse gentemot den akademiske lärarens rättighet att i övrigt deltaga i den samhälleliga verksamheten.

Emellertid kan det även finnas skäl överväga, i vilken omfattning akademisk lärartjänst bör få förenas med enskild verksamhet. Det finnes många privata verksamhetsområden i vilka de akademiska lärarna tagas i anspråk och där kraven på deras tid och intresse många gånger äro betydligt större än de som vanligen ställas på dem i någon bisyssla av i reglementet omnämnd art.

Förhållandena på detta område äro utomordentligt invecklade. Så ha t. ex. de juridiska fakulteternas lärare sedan länge tillerkänts rätt att avge s. k. responser. Även i övrigt torde de akademiska lärarna ansetts ha rättighet att begagna sig av sina kunskaper även utom universitetets verksamhetsområde. I många fall torde enskild verksamhet kunna erbjuda sådana avlöningsvillkor, att många akademiska lärare skulle finna det mera förenligt med sina ekonomiska intressen att övergå därtill, försåvitt deras möjligheter att genom privata uppdrag erhålla ytterligare inkomster utöver lönen förhindrades eller i avsevärd omfattning begränsades.