5 Motioner :l Andra kammaren, Nr 32. Iighet äro niångaliauda, men en sak är viss, nämligen att skulden ligger mindre hos ungdomen än hos det samhiille, som ej visat sig kunna tillvarataga alla de värden, som den svenska ungdomen representerar. Ungdomen kan i mycket ringa utsträckning tillgodose sina egna behov. Den föres till ett dukat bord och har att taga för sig av de rätter, som där finnas. Den som högljutt beskärmar sig över nutida svensk ungdom bör inte glömma bort, att den i verklig mening är "ett barn av sin tid". Underlåter samhället att tillvarataga ungdomens intressen eller förbehålla de äldre sig rätt att helt bestämma över ungdomen, så må ock ansvaret för ungdomens förvillelser eller förflackning drabba annan än ungdomen. Ungdomsproblemet är därför ett samhällsproblem av- vida större mätt än som det uttrycktes på en s. k. ungdomsledarekonferens: "Ung- domsvården är en ledarefrågal" Ungdomen har ju i princip redan förut blivit ledd. Resultatet har blivit en intensiv diskussion om "nöjeslivets förfall" och "ungdomens förvildning". Konklusionen skulle alltså i tillspetsad form bli: ungdomen har blivit förledd. - Orsakerna till ungdomsbrottsligheten liksom till den allmänna hållningslösheten inom vissa skikt av dagens ungdom måste, djupare sett, sökas i olika företeelser, över vilka ungdomen ej råder. Professorn i psykologi vid Londons universitet, Cyril Burt, har vid sina undersökningar beträffande unga brottslingar funnit, att dessa ofta lida av fysiska defekter och att deras intelligensnivå i regel ligger under den normala. Enligt Burt är varje brottsling produkten av ett flertal ödesdigra omständigheter, av vilka en i allmänhet är dominerande, och alla samverka för att driva individen till brott. Orsakerna till förseelserna uppdelar han i fyra huvudgrupper, som vardera har ett antal underavdelningar. De fyra huvudfaktorerna äro med gradering av deras inverkan på brottsligheten: 1. miljöfaktorer, 2. psykologiska faktorer, 3. ärftliga faktorer, 4. fysiska faktorer. Då samhällets intresse bör vara att bota och icke att straffa, anser Burt, att så snart brottslighet hos någon uppenbarats, måste en social undersökare studera den unge brottslingens hemförhållanden, en läkare undersöka barnet kroppsligen och en psykolog företa testning, fastställa barnets karaktärsegenskaper och analysera omedvetna motiv. Härigenom får man material för bedömande av vilka åtgärder, som böra vidtagas för att göra den felande till en laglydig samhällsmedborgare. Uttalandet är värt att uppmärksamma. Det fäster uppmärksamheten på omständigheter, som inte kunna förbigås. Naturligtvis har inte heller samhället förbisett dessa, och åtskilligt har också blivit åtgjort genom statsmakternas försorg. Men det är därför inte sagt, att ens det som ätgjorts lett till åsyftat resultat. Tvärtom måste vi tyvärr konstatera, att svensk socialvård, och då i all synnerhet i fraga om skolhygieniska åtgärder, inte är tillräckligt utvecklad för att tillvarata alla de chanser, som kunna finnas för att åt samhället rädda de ungdomar, som nu gå förlorade. De nya barnavårdslagarna syfta närmast till att genom förebyggande åtgärder hjälpa barn och ungdom över svårigheterna. Men det är inte alla barnavàrdsnämnder, som förstått denna uppgift. I stället för att med varsam hand
