2 Motioner i Andra kammaren, Nr 83. Att denna uppskörtning av den läkedomssökande allmänheten icke kan bidraga till att öka och uppehålla läkarekårens anseende ligger också i öppen dag. En hel kår eller grupp får nämligen ofta lida för de enskilda kåreller gruppmedlemmarnas försyndelser. Det torde i varje fall icke vara svårt att spåra det naturliga sambandet mellan de oskäligt höga specialisttaxorna och den omfattande verksamhet, som bedrives av homöopater och kvacksalvare. Och om man vill göra slut på den osakkunniga och charlatanmässiga behandling av sjuka människor, som alltjämt florerar i vårt land, så torde detta knappast kunna ske på ett bättre och mera verksamt sätt än genom att bereda dem en på vetenskapliga grunder uppbyggd men på samma gång human och billig läkarevård. Den, som är missnöjd med en läkares debitering, kan visserligen söka rättelse genom att hänskjuta tvisten till läkareföreningens förtroendenämnd ochi sista hand till Svenska läkareförbundets förtroendenämnd. Dessa nämnder utgöras av ordförade och tvenne ledamöter, vartill i ärenden av det slag, varom här är fråga, kunna komma ytterligare två ledamöter. Det är emellertid att märka, att samtliga dessa ledamöter äro läkare. De tillfälliga ledamöterna väljas visserligen av de tvistande parterna, därvid vardera parten utser en. Men med hänsyn tagen till den synnerligen starka sammanhållningen inom, läkarekåren, torde det i de flesta fall föreligga ytterst små utsikter till att en tvistefråga av här förevarande slag skall bli opartiskt bedömd av en nämnd med denna sammansättning. Förtroendenämndernas existens torde dessutom vara så gott som okänd för den stora allmänheten, vilket ytterligare förringar deras betydelse såsom kontrollerande organ. Det kan därför på goda grunder ifrågasättas, huruvida nämnderna över huvud taget ha någon som helst uppgift att fylla såsom domare i tvister mellan läkare och deras klienter. Ovan berörda förhållanden motivera enligt min mening en skyndsam utredning beträffande de åtgärder, som från samhällets sida böra vidtagas till förhindrande av att sjukvårdssökande medborgare påläggas oskäligt höga kostnader för läkarebehandling och sjukvård eller på grund av de dyrbara behandlingsmetoderna avstängas från att erhålla de läkemedel och den vård, deras hälsotillstånd kräver. Om medicinalstyrelsen anmodades att, eventuellt i samråd med socialstyrelsen, verkställa den ifrågasatta utredningen, skulle denna säkerligen också kunna utföras utan några nämnvärda kostnader för statsverket. Vid en sådan utredning böra t. ex. följande frågor upptagas till behandling: 1. Kunna och böra åtgärder vidtagas mot oskäliga debiteringar från läkares och framföralltfrån vissa s. k. specialisters sida, och i så fall vilka? 2. Böra privata sjukhem även i ekonomiskt avseende ställas under kontroll? Eller vilka andra åtgärder böra vidtagas till förhindrande av att
